I torsdags kom den dag som man som förälder inte vill uppleva. Yngsta dottern skulle in på sjukhuset för att få ett stöddigt gäng cortisonsprutor i var och varannan led. För att göra allt på en gång så blev hon tvungen att sövas och det var en ganska nervös dotter som vaknade denna morgon.
Sagt och gjort, till Trollhättan åkte vi och efter några timmar i ett rum, tittande på Greys Anatomy (av alla program) så bar det iväg till operationsavdelning. Där började jag bli nervös och mådde väl inte riktigt bra.Stod bredvid henne och höll henne handen och då kom hon med en kommentar som lättade stämningen. Är det du eller jag som behöver hållas i handen, sa hon glatt innan hon somnade. Och när hon somnade, sakta släppte hon min hand och ögonlocken gled ner. Det var inte en trevlig stund i mitt liv, men med 6 personer i rummet så fick jag finna mig själ att vara fullständigt överflödig, så man vandrade sakta bort med en ganska stor klump i halsen.
Efter en kopp kaffe som smakade skit, så kom man in på uppvaket. Dottern sov djupt, men efter 10 minuter kunde man se att hon började röra sig lite lätt. Ögonen öppnades sakta och hon tittade på mig. Detta upprepades några gånger innan hon med kraxig röst helt plötsligt, mer eller mindre stirrande, tittar på mig och säger ”Bosse”.
Nu undrar väl alla vem och vad Bosse är? Och när ni nu får reda på att denna Bosse är vår rödhåriga katt så funderar man nog en gång till på varför hon säger just namnet Bosse. Ärligt talat så var hon ganska borta, och även om jag ser mig själv väldigt nära i en spegel så ser jag inte någon större likhet mellan mig själv och en rödhårig katt kan jag inte hitta fast jag kan vara ganska orakad till och från.
Själv förnekar hon med bestämdhet att hon sagt detta samt ett antal saker till som till exempel ”har du kameran med dig” och ”är jag på handbollscup nu”, men jag var där och hörde allt. Det blir ett minne för livet. En dag som inte började vidare men utvecklade sig till en dag med ett leende i ansiktet på både mig, dottern och de andra hemma.
