29 Feb

Hur man stoppar en metropol

För några veckor sedan så hade jag nöjet att åka ner till Monza utanför Milano, Italien på jobb. Det är alltid kul att träffa sina kollegor igen. När man tidigt åker iväg från Landvetter så är vädret grått och trist och någon plusgrad, och min förväntning när man väl skulle landa var att det skulle vara lite bättre väder, men där fick man se sig blåst. Kallt, blåsigt, blött och allmänt ruggigt men ingen snö. Detta skulle dock snart ändra sig.

Dagen innan jag skulle åka tillbaka till Göteborg blev jag meddelad om att jag skulle bli upphämtad på hotellet på morgonen. Perfekt tyckte jag. Chaufför, och slippa strula med taxi är perfekt. Fast man blev lite mer orolig när mina kollegor kom tillbaka efter en stund och meddelade mig att det skulle snöa under natten så de flyttade fram min avresa en timme.
Nu ska ni veta att resan mellan hotellet och flygplatsen tar i normala fall mellan 40-60 minuter, lite beroende på trafiken. Med den extra timmen i restid har jag nu drygt 4 timmar på mig att ta mig till flygplatsen och checka in. Hur svårt kan de vara? Mycket svårt visade det sig! För på natten, föll det hela 3 cm snö och hela Milanoområdet slutade att fungera.

Snö på hustaken i Monza

Snö på hustaken i Monza

Sagt och gjort. På morgonen gick jag ut tidigt och väntade på min transport som kom punktligt. En ny bil med rejäla vinterdäck kunde jag snabbt se innan det bar iväg. Chauffören som knappt pratar någon engelska är ganska tystlåten åker iväg de vägar jag nu börjar känna till och väl vid motorvägen kör han rakt över den. Färden går vidare genom små samhällen. Trafiken är helt kaos. Småbilar slirar runt. lastbilar får stopp i backar Inte ett vinterdäck på någon bil och det gav resultat i framkomligheten. Husägare halkar omkring när de försöker få bort snölagret som knappt är mer än tjock rimfrost från sina uppfarter. Och ju längre vi åker desto mer problem blir det. Till slut måste jag fråga varför vi inte åker motorvägen och fick då ett ganska chockerande svar. Motorvägen var om möjligt ännu mer kaotiskt. Chaufförens kollegor ringde in och sa att där var det helt stopp i rusningstrafiken.

Nu får man reda på att en resa till flygplatsen via motorvägen tar minst 3-4 timmar, så den resa jag själv genomför genom små byar och samhällen, ska gå fortare. Fortare? Där jag sitter ser jag bara bilar som sitter fast. Chauffören svär och kör runt bakvägar för att tas sig fram och hur han lyckas hitta utan GPS är för mig en gåta. Men hittar det gör han. Efter nästan två timmar kommer vi ut på motorvägen. Inte en bil i sikte. Och då får min käre chaufför för sig att testa hur fort bilen kan gå och köra ikapp lite av den förlorade tiden.
Jag har åkt en hel del på tyska vägar och det går fort, det vet jag. Men 170-200 km/h på motorvägen med ett tunt snötäcke var lite magstarkt. För ingenstans har jag sett en saltbil eller plogbil. Misstänker stark att de helt enkelt inte har några att rulla ut på vägarna. Ju närmare flygplatsen vi kom desto fortare körde vi. Så efter ca två timmar varierande stillastående eller i racingfart så kom man tillslut fram till terminalen. En snabb koll med bilarna på motorvägen visar att väglaget och köerna är om möjligt ännu värre, och om vi åkt den vanliga vägen hade jag inte kommit med min flight,
Ett stort tack till min chaufför som kör sin barndoms gator. Än en gång kan jag inte begripa hur han lyckades titta genom dessa småbyar utan GPS. Kanske hade han någon apparat dold som jag inte såg, eller så var han helt enkelt extremt duktig.

Mitt igensnöade hotell

Mitt igensnöade hotell

18 Feb

Tur att man är en riktig man! Tuff, hård som granit, som aldrig gnäller

Som alltid, är man tuff, manlig och extremt cool i alla lägen. Förra veckan fick jag en släng av böldpest och några andra ytterst dödliga sjukdomar. Näsan rann, man hostade och fräste, temperaturen steg till 37,2 grader och allt gjorde att man snabbt fick krypa ner i sängen och sova att par timmar både lördag och söndag. Men det var kanske inte så konstigt med tanke på att jag var döende.

Nu ligger mina båda döttrar i en enkel liten förkylning. De gnäller på hosta, halsont och allt annat och bestämt sig för att bara tycka synd om sig själva och varandra och bara titta på dumburken hela dagen. Vad är det med dagens ungdom? Orkar de inget? Jag kan bara jämföra med mig själv och hur jag mådde förra helgen. Med böldpest och kolera samt ett antal mer eller mindre exotiska sjukdomar, var jag tuff och hård och härdade ut som den viking man är. Men mina egna döttrar ligger mest och gnäller.

Tur att man är en riktig man! Tuff, hård som granit, som aldrig gnäller, förutom när man är döende!

Däckade döttrar

Däckade döttrar

Så här ser det då ut. Tog ett litet kort med mobilen för att visa hur ynkliga de är, men maskerade deras ögon så de inte ska bli identifierade.

07 Feb

Blåjoxar och Talgfinkar

Vintern är en tuff tid för alla småfåglar som finns runt omkring våra hus. För drygt ett år sedan riggade jag kameran med stativ inomhus och tog ett gäng bilder. Så skedde även denna vinter.

Svärfars hus har några riktiga fördelar. Dels så sitter matlådorna väldigt nära huset. Vidare så är fönstren extremt välputsade, något som man inte kan säga om de fönster som finns på västkusten, som mer eller mindre hela tiden är täckta av ett saltlager. Och sist men inte minst så är solljuset mer eller mindre perfekt.

Svårt är det dock att få till en bra bild på dessa snabbflygare. Det enda sättet jag kom på var att studera på vilken gren fåglarna helst ville sätta sig och titta lite innan de flög till fröautomaten. Denna gren fokuserades manuellt, och med hjälp av en trådutlösare tog man mängder av bilder så fort en fågel slog sig ner.

Tyvärr var det bara blåmesar och talgoxar som ville vara modeller,. Det fanns en Domherre och några Rödhakar, men de trilskades och var omöjliga att fånga genom linsen. Men jag har en plan till nästa gång.

07 Feb

How hard can it be?

Visserligen beskrev jag hur jag fuskade ordentligt för att ta lite bilder på våra vanligaste småfåglar tidigare. Men att stå inomhus i strumplästen när det är 10 grader kallt ute är till och med lite i överkant av bekvämlighet. Vem har inte hört om dessa fantastiska fotografer som lever i djungeln i månader i sträck. Klättrar i berg och träd med massiv utrustning på ryggen och drar på sig den ena sjukdomen efter den andra. Eller de som vakar i ett tält hela natten och vänta på att en björn eller tjäder ska komma fram när solen går upp klockan 3 på morgonen.

Men vem klagar, How hard can it be??

 

Kameran riggad inomhus i värmen

Canon 7D med Sigma 70-200 f2.8 / Manfrotto stativ och 3-vägshuvud

%d bloggare gillar detta: