januari 2015 – kaprifolblogg.se

30 jan

Hovfotograf – åt Melwin?

I helgen fick jag den stora äran att åka till Stockholm och vara hovfotograf åt underverket Melwin. Kanske ni inte hört talas om detta barn från kungahuset, och då har ni helt rätt, för dit jag hade min kompass inställd, fanns en helt annan kungafamilj och de bodde lite norr om stan, inte i ett slott utan mer i en koja. En gammal jobbkompis och hans fru har fått sitt 3.e barn och det var dop i görningen.

I somras, när han fortfarande var under produktion, var hans föräldrar hos mig och frugan med deras husvagn och vi hade några riktigt fina dagar tillsammans. Namnförslag kom naturligtvis upp som en naturlig del av konversationen, och jag är faktiskt lite besviken att förslaget ”Miffo” inte valdes av föräldrarna. Det hade varit perfekt!

Hur som helst, jag har en riktigt speciell relation till pappan, norr om Stockholm. Vi har jobbat tillsammans under ganska många år och vi har haft våra strider, men alltid kommit överens i slutänden. Vi kunde komma från två olika planeter i vissa frågor, men ändå identiska tvillingar i andra. Så det var med glädje vi fick en inbjudan att åka och närvara denna högtidsstund.

Jag ställe en fråga om jag skulle ta med mig kameran, och det fick jag gärna. Fast efter en stund SMS-ande med mamman till Melwin, så fick hon lite kalla fötter. Inte att jag skulle ta kort i kyrkan, utan mer om hon tvingat mig att göra det. Men nu var det så att jag faktiskt frågade dem och jag tycker det är riktigt kul att göra denna typ av jobb.

Själva plåtandet var riktigt rolig. Men det var inte helt lätt. Kyrkan var trång och ganska mörk. Och massor med släkt och vänner hade kommit. Vart ska man sätta sig så man stör så lite som möjligt var den första frågan. Kommer ljuset räcka och vilket objektiv ska jag använda var andra funderingar, som snart kom efter att jag hittat min plats.

Ljuset, eller frånvaron på sådant var det största problemet. Det var bara att dra upp ISO värdet på kameran ordentligt. Tillsammans med en stor bländare (f/2,8 – 4) så lyckades jag få tider på 1/100 del och det räckte hyfsat, fast jag skulle vilja ha ännu snabbare tider. För valet jag gjort var att använda ett 70-200mm objektiv, och som alla vet så behöver man slutartider på i princip samma värde som brännvidden. Så 1/200 dels sekund hade varit bäst för detta tillfälle. Men, med lite stöd, och variera zoomningen lite så blev det ganska bra ändå.

Återkommer med ljusproblemen igen. Under många år så spelade dottern handboll, och där tog jag många, många bilder. Kyrkan är faktiskt inte helt olik en sunkig idrottshall heller. Mycket mörka ytor som suger ljus, riktigt dålig belysning är standard och rörelser som kräver snabba slutartider. Så jag har lärt mig den hårda vägen vad som krävs för att ta bilder i en miljö som en kyrka erbjuder. Problemet uppkommer när man plockar upp bilderna i datorn. De är ganska brusiga.

I mina försök att få ner brusnivåerna i bilderna drog jag upp ISO inställningarna till det minimala jag kunde för att få en hyfsat slutartid. ISO 1600 var det minsta jag kunde använd,a tillsammans med en stor bländare. Då kan alla förstå att det var riktigt mörkt i kyrkan. Men ändå var bruset ganska påtagligt i bilder. Det mesta gick att fixa till i Lightroom, men vissa bilder blev väl mjuka när jag dragit i reglagen och reducerat brusnivån.

Sen när jag kom hem tänkte jag ha lite lekstuga med ett par bilder. Det var mörkt som jag sagt tidigare, men med lite penslar och kreativitet så försökte jag få bilderna att poppa upp lite mer. Belys huvudmotivet och mörka ner bakgrunden tillsammans med lie oskärpa gjorde bilderna betydligt trevligare att titta på. Oskärpan fanns på de flesta bilder för skärpedjupet är inte stort när man använder f/2.8 i bländare.

Så hoppas att mina vänner är nöjda med bilderna. För själv hittade jag bara 3-4 st som jag tyckte var bra. Men när det är ett släktkalas, så är det väl så att det är andra bilder som uppskattas mer än de jag tycker är bra som en utomstående betraktare.

29 jan

Då har jag blivit med MAC

Det var inte lätt men nu är slutet fattat och jag har köpt en…. IMAC. Just det, ni såg rätt. En extrem DOS skalle har gått över till konkurrenten. Det var inte väntat, eller?

Jag får berätta lite varför jag nu gjort denna totala omsvängning i mitt liv.

Under alla år har jag varit PC trogen och Windows har fungerat riktig bra många gånger och ibland lite mindre bra. Faktiskt är att jag började med datorer runt 1980 med de små system som då fanns. Hårddiskar och disketter var inte att tänka på. Man lagrade allt på kassettband (någon som kommer ihåg kassettbanden).

Jag har alltid gillat att pilla med systemen jag använder, och under ett antal år körde jag Linux på många av datorerna och läder mig det systemet. Och Mac är ett UNIX system i grunden så jag tänkte varför inte ge det ett försök?

Nu är väl Mac inte så där öppet som jag skulle vilja ha det, men det var inte den stora anledningen varför jag valde den nya datorn. Mina krav var följande:

Jag behöver en dator med en bra skärm. Där finns både PC och Mac att välja mellan
Jag kommer primärt att jobba med bildhantering på datorn
Jag behöver en dator som är flyttbar. Laptop skulle kunna fungera
Jag vill ha bort så mycket sladdar som det går. Går att fixa på båda systemen.
Jag behöver mycket kraft i systemet. Även här finns alternativ i båda världarna.

Jag gick sedan ut på nätet och tittade runt.

En bärbar dator föll bort ganska snabbt. Skärmen är helt enkelt för liten för att jag ska kunna jobba med bilder på ett bra sätt. Jag har bärbar på jobbet, och viss den fungerar riktigt bra och det är inga problem att redigera enstaka bilder på den, men att konstant hålla på med denna arbetsuppgift kommer bli tungt, och min syn har inte blivit bättre med åren.

Nästa krav var att den skulle vara flyttbar. Svårt med tanke på att jag redan valt bort en Laptop som alternativ. Varför vill jag då ha den flyttbar? Jo, det är så att merparten av tiden står datorn i ett rum på ovanvåningen. Men många gånger tycker jag det är extremt tråkigt och osocialt att sitta där uppe ensam, medan resten av familjen är på nedervåningen. Så jag brukar ta ner allt och koppla upp dator, skärm och allt annat jag behöver i köket eller uterummet på sommaren. Jag hittade dessa ”All-in-one” enheterna på nätet. Allt finns installerat i en enda enhet (skärmen). De är lätta att flytta och har bara en sladd.

Sladdproblemet var också en stor del i mina krav. Visst, jag kunde köpa en separat burk som står på golven, dra kablar till skärm och tangentbord och allt annat jag behöver koppla in. Mycket sladdar blir det, det kan nog var och en bekräfta genom att ta sig en snabb titt bakom skrivbordet. Massor med kablar samsas med dammråttor stora som fotbollar. Och speciellt flyttbart blir det inte heller.

Prestandan på maskinen ärt ett krav som jag ställer. Beroende på system så finns det tillräckligt i båda världarna. Så mitt val blev en Imac. Med en 21,5 tums skärm, en Core I7 processor som snurrar på 3,1 Ghz och med 16 mb minne. Bra kraft där!

Jag tittade på samma konfiguration på andra system, men antingen blev priset mer eller mindre det samma eller så blev det golv eller skrivbordsdatorer med separata skärmar.

Har det då blivit några aha-upplevelser, positivt eller negativt då?

Jodå, jag har nu testat systemet en del och det mesta fungerar som det ska. Lite irriterande att vissa knappar för att minimera/maximera fönstren är på hel sida, men det kan man ta. Alla program fungerar perfekt, och det är väl inget att klaga på alls. Mac-en är ingen svår maskin att jobba med.

Dock har jag ett problem och det är stort, eller i alla fall riktigt tidskrävande.

Alla mina bilder har jag valt att lägga på externa hårddiskar. Jag jobbar med Lightroom väldigt mycket och under årens lopp har antalet bilder blivit gigantiskt. Varje gång jag tömmer minneskortet flyttar jag bilderna till den externa hårddisken och laddar in dem i mjukvaran därifrån. Med tre parallella diskar så har jag även löst säkerhetsfrågan för alla dessa hårddiskar är speglade med exakt samma innehåll. För den extremt säkerhetsmedvetne nörden så förvarar jag en av diskarna på jobbet som extra säkerhet.

Problemet är att dessa diskar är formaterade i Windowsmiljö i ett system som heter NTFS. Jag kopplade upp en disk till Mac-en och det gick bra. Disken kom upp på skärmen och alla bilder var där. Sen skulle jag kopiera lite filer till den och då tog det stopp. Disken går att läsa i en Mac, men det går inte att skriva till den.

Så nu är jag mitt i en process att kopiera alla filer, ca 125.000 st och verkligen säkerställa att allt som finns på diskarna samlas till en enda enhet. När det är klart, tar jag och formaterar om en av diskarna till EXfat som ger både läs och skrivmöjligheter på både PC och Mac. Sen får denna process upprepas så att alla tre diskarna är omformaterade och allt innehåll är lagrat på dem igen. Som sagt det kommer ta lite tid, men det blir nog bra när det är klart.

11 jan

Inte så oskyldig

Jag hade fel, det måste jag medge. Stormen Egon som drog förbi här, skulle gå relativt omärkt förbi beträffande skador, men efter en tur runt stan så visade det sig att jag hade helt fel.

Runt hela stan ligger mängder med krossade takpannor. Plåtar, vindskivor och väggbeklädnader har slitits sönder och fladdrar runt i vinden. På olika sociala forum visas bilder på välta båtar, översvämmade bryggor, och när jag själv tog mig ner mot Stångehuvud möttes man av en skarp diesellukt som kom från en sjunken båt.

Så, det är bara att ställa sig i skamvrån och be om ursäkt. Denna storm ställde till det ordentligt, men det var ändå lindrigt jämfört med vad andra fick utstå.

Och det blåste ordentligt hela förmiddagen, se själv…

11 jan

Drag under galoscherna

Så här års brukar vi på kusten vara ganska utsatta för vädrets makter. Hittills i vinter har vi väl haft 2-3 klass 2 varningar från SMHI men det mest har varit falskt alarm. De har varnat för kraftiga vindar, men antingen har vindstråken tagit en annan väg eller så har stormen lugnat ner sig ordentligt innan den gick iland på Bohuskusten.

I helgen kom en ny varning, denna gång för Egon. Vi var väl inte speciellt imponerade, men gick ändå ut på klipporna för att möta ovädret, och denna gång måste jag säga det hade potential. Jäklar vad det blåste! Vattnet slog över klipporna och bildade höga kaskader, upp till 10 meter i höjd, och sen blåste allt in på land. Kastvindarna var så hårda så att man ibland tappade balansen, och kameralinsen den var ren i ungefär 2-3 kort innan den blev mjölkvit på grund av allt salt. Så nog är Stångehuvud i Lysekil en mäktig plats när det stormar. Enligt mätarna så kom Egon upp i drygt 25 m/s i medelvind och 39 meter i byvinden, viket är ganska imponerande. Det blåste såpass mycket att vattnet i toalettstolen gungade fram och tillbaka som det hade varit någon som stod och tippade stolen fram och tillbaka. Imponerande.

Ni kanske kan tycka att jag är lite väl avspänd i mitt förhållande till stormvindar? Det har faktiskt sina skäl. Här ute, längst ute vid klipporna där havet kommer in med all sin kraft är vi vana vid blåsigt väder. Vi får ett antal stormar per år, och de gör ingen större skada.

De vindar som orsakar kaos längre in på land, passerar, kanske inte obemärkt förbi, men i alla fall utan några problem. Det hela beror just på att vi är så vana. Vi har inga träd som kan blåsa ner, och de träd som finns står skyddade. Allt löst som kan blåsa sönder har redan blåst bort eller är nu ordentligt fastspikat. Visst finns det tillfällen som några tegelpannor blåser av taken eller plåtar lossnar i vinden, men i det stora hela så är det ganska odramatiskt, jämfört med krigsrubrikerna i tidningarna.

Nu har jag dock en sak att vara lite orolig för, denna första riktiga storm denna säsong. Jag bytte taket på huset i våras, och nu har det fått bekänna färg. Har snickarna fuskat bara så lite, så kommer det att märkas. Ligger bara en tegelpanna lite, lite fel så kan det orsaka en kedjereaktion. Så vi får väl se hur det ser ut, och om man får ta fram stegen senare idag.