22 apr

Vintergatan i april

Det var sista chansen att fotografera stjärnhimlen enligt alla experter. Nu kommer solen inte gå så långt under horisonten längre, och natthimlen kommer bli ljusare och ljusare för var dag som går, och detta kommer blända ut alla möjligheter att se stjärnor klart och tydligt. Detta är synd, för när sommaren kommer, så har vintergatan rest sig som högst över horisonten , och det går inte att se den alls.

Den bästa tiden att fotografera stjärnhimlen och vintergatan är precis när det fortfarande är astronomisk natt, det vill säga att solen når under 18 grader under horisonten. Då kommer solen inte påverka natthimlen, utan det är helt mörkt. Dessa tillfällen inträffar i slutet av april och i slutet av augusti varje år. Och då är maximalt av vintergatan synlig.

Man kanske tro att december/januari vore den bästa tiden, för då är det verkligen mörkt ute,  och det är väl så till viss del, men då har vintergatan sjunkit under horisonten så den syns väldigt lite. Så om ni vill fotografera vintergatan, nästa tillfälle är i slutet av augusti eller början av september.

Panoramabild. Vintergatan syns över Kungshamn

Denna bild är faktiskt en panoramabild hopsydd av 5 olika bilder. Vyn sträcker sig ca 18 grader och det ljus man ser mer vid horisonten kommer från Kungshamn och Smögen.

 

17 apr

Blöta skor och bländade ögon

Det är inte lätt att fullfölja mitt projekt ”Den perfekta solnedgången”, men jag kommer närmare för var gång jag går ut. Igår var jag ute på Valboholmen igen, och gick tvärs över ön med värkande ben som fått mycket stryk av de sista två veckorna träning.

På öns sydvästsida ligger fantastiskt mjuka klippor. De är slipade av inlandsisen och är sådär släta som man bara kan drömma om. Men strandlinjen är inte lika inbjudande för de som föredrar sandstränder i Medelhavet. Här är den mest sten och svarta snorhala hällar som möter havet. Och att de var hala fick jag bittert erfara.

På Bohuskusten finns det bara två typer av klippor. De vanliga som finns överallt på land och den svarta varianten. De är svarta på grund av att de är täckta med alger och står under vatten stora delar av året. Det är först vid lågvatten de syns och är åtkomliga.

Normalt är dessa svarta klippor inget problem, men råkar man gå på dem med blöta fötter eller skor så visar de sin värsta sida. de blir hala som såpa. Skridskobanor känns sandade jämfört med dessa jäkla hällar, du har inte en chans att stå still. Har du tur glider du bara sakta ner på fötterna, men har du otur flyger du omkull och ramlar ner i vattenbrynet, och där kommer nästa problem, nämligen havstulpanerna. Rakbladsvassa små monster som älskar att riva sönder fotsulor och ben.

Detta kanske var en skräckhistoria som du inte hört förut, och det är faktiskt som jag beskriver. Dock är problemen mindre än man kan tro, för alla barn från späd ålder lär sig från sina föräldrar att ”akta sig för de svara klipporna”. Och tro mig, det behövs bara en gång att de struntar i de goda råden, förrän de lärt sig den hårda vägen.

Nog om detta, och tillbaka till bilderna. Långa slutartider och solnedgångar, kan de bli bättre? Nu börjar jag få till både kompositionen och färgerna. Men än väntar jag på den perfekta himlen med rätt mängd moln som reflekterar solen sådär gult och orange som jag vill ha det. Så där står jag några timmar med blöta skor efter att halkat på just dessa svarta klippor, och bländad av den nedgående solen. Värre kan man ha det.

Så, jag har detta år på mig att hitta den perfekt solnedgången, och det börjar ta sig, och är är gårdagens skörd av det vackra Bohuslän kan erbjuda.

Långa slutartider gör något speciell med vattnet. valboholmen utanför Lysekil. Pär Ohlson Foto: Pär Ohlson. 2 minuters slutartid ger tryck i molnen och lugnar ner vattnet. Valboholmen, Lysekil Långa slutartider gör något speciell med vattnet. valboholmen utanför Lysekil. Pär Ohlson

 

13 apr

Disco i kubik och kvadrat på Rondo

För några veckor sedan fyllde frugan år, och jag överraskade henne med ett weekendpaket i Göteborg med boende på hotell och biljetter till Alcazar´s krogshow på Rondo. Disco i 1,5 timmar utlovades det och det fick vi, och mer där till.  Jag tänkte skriva lite om hur det var, alltså en helkväll med mat och musik i 70 talets tecken.

Alcazar på Rondo i Göteborg

Jag är född på 60 talet men växte väl aldrig upp med dåtidens musik som t.ex Beatles och Rolling Stones. Den typen av musik är inget som riktigt tilltalat mig. Visst, det finns klassiska låtar som är odödliga, men inget mer än det. Andra saker hände dock med mig när jag gick och så Saturday Night Fever med John Travolta i slutet av 70-talet. Jag hade hittat hem på många olika plan. Kläder, musiken, ljuset, alla delar bara föll på plats, och det är där jag har min stabila grund i den musik jag idag verkligen tycker om.

Alcazar, är ett av de band jag tycker riktigt bra om. Musiken är idag kanske inte den mest nyskapande. Deltagarna börjar komma till åren, men just det där att göra musik utan andra krav än att den ska vara dansvänlig, det gillar jag. Många gånger så är musiken så pretentiös och ska skildra samhällets baksida och hur svårt livet är. Och musik som är det motsatta, det vill säga lite lättsam och uppmanar till dans, den är inte riktigt rumsren.  Så Alcazar gör ett jättejobb att uppmuntra alla att dansa och ha kul.

Alcazar på Rondo i Göteborg

Showen då?
Vi hade bokat bord med middag på kvällen. Maten var hyfsad men inte mer. Men mer kanske man inte kan kräva, då några 100 personer ska serveras en 3-rätters middag mer eller mindre samtidigt. Sällskapet vid bordet var dock riktigt trevligt. Vi fick ett par damer från Västgötaslätten som grannar och med dem hade vi en riktigt kul kväll.

Den största behållningen var dock musiken, och det var den vi var där för att höra. Och det blev faktiskt så att vi fick använda ögonen också. För scenshowen var riktigt bra, ljuset spektakulärt, och musiken som spelades av bandet satt som en smäck.

Det enda jag inte tyckte var på topp var ljudet. Det skrålade ordentligt ut högtalarna, och det var faktiskt riktigt kasst ljud. En förklaring kan vara att vi satt långt ut på ena sidan, så vi nåddes bara av ljudet från en högtalarstapel, men jag tycker att de kunde gjort lite bättre jobb när det gäller ljudbilden.

08 apr

Kanske en ny Canvastavla?

På min systersajt, http://parohlson.se håller jag bland annat på med att marknadsföra mina olika bilder. Bilderna som går att ta runt Lysekil är fantastiska, och jag har nu fått ihop ett så stort sortiment att jag kör detta lite mer kommersiellt.

Här är ett par bilder som kom från tryckeriet idag. vackra eller hur?

Vill du ha en egen, gå in på min andra hemsida, parohlson.se, och se vad jag har för motiv. Eller, kan du titta in på min egna Facebooksida, där jag regelbundet lägger upp bilder.

Canvastryck 60x40 cm. Motiv: Stångehuvuds fyrhus. Fotograf: Pär Ohlson i Lysekil  Canvastryck 60x40 cm. Motiv: Vintergatan över Stångehuvud. Fotograf: Pär Ohlson i Lysekil Canvastryck 60x40 cm. Pär Ohlson i Lysekil

03 apr

Lightroom, en räddande ängel

Bild före editering i Lightrooma

Det är inte alltid man får till det direkt i kameran  när man är ute och fotograferar, och därför är jag en stor vän och användare av en mjukvara som heter Lightroom. Varför då kan man fråga sig?

Jag tar en massa bilder hela tiden. Att hålla ordning på dessa är mer eller mindre omöjligt, för många har säkert en skokartong full med gamla negativ som ligger i en garderob, och där kommer Lightroom in. Den har en katalogfunktion som tillåter mig att märka varje bild med t.ex vart bilden är tagen, vilka personer som är med på bilden och olika typer av kategorier. Alla dessa delar har jag på förhand bestämt hur de ska se ut, och jag följer min katalogisering ganska slaviskt. Naturligtvis läggs namn på personer och nya orter till kontinuerligt, men t.ex kategori som naturfoto, väder eller gatufoto, ändras aldrig. Så med mängder med kort kan jag met ett knapptryck få fram alla bilder som en specifik person är med på eller bilder tagna på en speciell plats. Fungerar perfekt.

Den andra funktionen är själva redigeringsbiten, det vill säga hur man tar hand om en bild som man tagit. Och där finns det massor att göra.

Många av mina bilder är lite speciella. de är kanske tagna med filter framför linsen. Detta ändrar många gånger hela bilden till kraftigt blå. Andra gånger är det rena motljusbilder som man plåtat, och där bränner solen igenom och hela förgrunden är mörk. I normala fall är detta mer eller mindre oundvikliga resultat, men Lightroom fixar detta, kanske inte enkelt, men efter lite jobb så kan man få fram fantastiska resultat.

Bilden ovan är den sista bilden jag tog under min utflykt i början av april 2015. Jag hade tagit massor av bilder, och var lite trött. Så denna bilden skulle egentligen aldrig funnits. Det som hände var att jag stod där ute på klipporna med en trådutlösare kopplad till kameran. Jag håll på med extremt långa slutartider, flera minuters exponering av solnedgången. Men denna sista bild struntade jag i. Jag stängde helt enkelt av kameran innan bilden var ”klar”

Detta innebar att den blev väldigt mörk, för att inte säga svart. Man kan se en sol, och kanske lite moln men inte mycket mer än så. Men när jag plockade upp bilden i Lightroom så var det något jag gillade, och sen när jag började dra i alla funktioner och spakar för att se vad jag kunde få ut av originalbilden, började det att hända saker. Det gick väldigt bra, en knivskarp bild på solen som ramlar ner i vattnet, underbara moln mot en extremt blå himmel, och förgrunden som är hav och lite öar, helt svart.

Slutsatsen är att aldrig slänga bilder, det kanske går att fixa till dem på ett eller annat sätt. Slutresultatet ser ut så här!

Bild efter editering i Lightrooma

 

 

 

 

 

02 apr

Frostade glasögon

I min strävan att försöka förstå solnedgångar var det åter igen dags att bege sig ut på klipporna. Vädret hade meteorologerna lovat att det skulle bli bra, och de höll vad de lovade. Vad jag dock inte förutsett var att det blåste riktigt ordentligt ute på klipporna och det gick en ordentlig sjö, med vågor som slog in mot klipporna. Detta innebar ett större problem för mig.

När jag började ställa upp prylarna var jag ganska högt upp på klipporna och allt fungerade fint. Tig tillfället i akt och provade lite med olika slutartider, för när det går så höga vågor, så blir det alltid ganska roliga effekter. För att vara ärlig så fungerade inte 60 sekunders exponering alls denna kväll, men när jag ställde in kameran på 1-2 sekunder, då blev det ett riktigt drag i vågorna. Så där lärde jag mig ytterligare ett sätt att ta en bild på. Sen flyttade jag mig lite lägre er mot sjön och det var då problemen började.

Det första som hände var att det kom en massiv brottsjö, och sedan var lins, filter och till viss del kameran sjöblöt. Allt gick att rädda men den tid det tog att putsa bort allt saltvatten från prylarna var lite för lång. Jag borde förutsett att detta skulle kunna hända med tanke på hur blöta klipporna var där jag stod. Ytterligare en lärdom.

Det blev till att flytta sig igen, och jag hade letar rätt på en vik ca 100 meter bort. Massor av stenar och solen skulle gå ner rakt ut mot havet. Problemet var att nu hade vinden friskat i ordentligt och hur jag än gjorde så fick jag salta stänk på mina filter. Korta exponeringar fungerade bra, min jag som håller på med slutartider på över en minut hade problem, stora sådan.

Alla bilder var mer eller mindre prickiga när jag fick upp dem i datorn. Och denna prickighet förstärktes dramatiskt av att bilderna var tagna i motljus med den neråtgående solen som motiv. Visst, jag kunde tvätta bort en del i programmet, och en del av fläckarna behöll jag faktiskt, för de ser ganska vackra ut när de glänser runt solen.

1 sekunds slutartid ger vackra vågor. Bilden är tagen i Lysekil, utanför Galleberget

Galleberget Solnedgång i vresigt hav

Saltstänkt sol

 

%d bloggare gillar detta: