Det är inte lätt att vara fin får jag erfara. Med inte så lite ironi, så anser jag mig själv vara guds gåva till världen, men för henne jag delar katten med, det vill säga frun i huset, är det lite värre. För nu när det börjar bli lite mörkt ute så får man höra lite titt som tätt om hur mörkt hennes hår är och hur bra hon skulle må om hon fick lite ljusare nyans i det, alltså håret.
För redaktör´n var det längesedan han gjorde mer med håret än tvätta det med någorlunda jämna intervaller, men man ska erkänna att på 80-talet var man ganska utstuderad i sin frisyr, med konstiga färger och klippningar, men den tiden är sedan länge förbi. Så när han förvånat hör frun i huset säga att det nu nog är dags för att bli lite ljusare har han ingen susning om vad hon pratar om.
Att stå i en affär och diskutera vilken typ av färg, nyans och annat totalt ointressant är för redaktör´n en obehaglig upplevelse. Hur ska man bete sig när alla frågor haglar. Ska man vara totalt ointresserad eller lägga ner hela sin själ i produktvalet eller kanske köra en medelväg och hålla med om allt hon säger och hoppas på det bästa?
Nu är det i alla fall gjort. Håret på frugan är blekt i slingor och resultatet blev exakt som hon tänkt sig det.Efter att hennes syster stått och petat små hårtofsar genom en liten vacker plastmössa påbörjades en illaluktande sittning med handskar och skyddskläder som efterhand gjorde att det började det fräsa ordentligt. Hur man nu kan utsätta sig för denna kemibehandling är för mig ytterst förvånande, men som uttrycket säger, ska man vara fin…
Och på frågan om det ser bra ut, så måste redaktören hålla med, men i ärlighetens namn så är väl skillnaden inte extremt stor, men de vågar man nog inte säga högt, för familjefriden skull.
