Så blev man porträttfotograf också.
Dottern tar studenten i år och innan ska det naturligtvis vara en traditionsenlig studentbal också. Och jag fick frågan om jag kunde ta några bilder på henne och hennes kavaljer. Inte läge att tacka nej om man säger så.
Ut med ungarna i skogen, fram med kameran, och sen blev det att titta på retuscheringskurser på Youtube. Resultatet, tja bedöm själva…
Det var inte lätt att gå i New York och försöka leka fotograf. Jag har folk i min omgivning som idiotförklarat mig för att jag hellre släpar omkring på en skittung fotoutrustning med en vikt på 1-2 kg. Varför inte ta en liten kompaktkamera med massor av zoom som också tar kort och enkelt försvinner ner i fickan?
Jag är väl lite av både perfektionist och fåfäng. För plåtat har jag gjort med stora kameror i mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Och jag gillar att ha kontroll över hela processen med bländare, skärpedjup, tid och fokuspunkter. Men jag måste hålla med de som tycker an lite kamera är tillräckligt, för i de flesta fall är den det.
Många bilder som jag tog, skulle en liten fickkamera göra lika bra. Och den skulle också vara mycket lättare. En kamerautrustning gick väl hyfsat bra att släpa på, men när dottern började bli shoppingsugen, så stod jag där med två systemkameror runt axeln och lekte paparazzi. Och efter en vecka med detta släpande, mer eller mindre åtta timmar om dan, och kanske hälften av tiden med två kameror, så var min axel och nacke riktigt mör. Då var det nära att jag började gnälla lite och kanske önskade mig en liten fickkamera istället, men bara nästan.
Marja försöker föreviga Hanna uppe på Rockefeller Center
Hanna med en Canon 7D och 24-70 2.8L optik
Jag själv med en Canon 5DmkIII och 16-35 2.8L optik 
Snygg och tuff brud som jag plåtade i Central park
Manhattan sett från Central park
Varför inte ta en titt på en av mina favoritbloggare som gör enastående reportage från Lysekil
Ta en titt på Glicko´s blogg
Jag är som de andra flesta män allergisk mot att gå i affärer och handla. Till skillnad mot mina tre damer jag har hemmavid så är i alla fall två av dem av den uppfattningen att shopping ska genomföras på ett mycket seriöst sätt och gärna över en mycket lång tid. Ju längre desto bättre, är mottot.
Att försöka protestera och helt enkelt vägra att åka med, brukar nästan aldrig lyckas. De flesta gångerna går man där ett par steg efter och undrar varför i hela friden det finns så många affärer med så lika kläder. Det är inte precis så att fotoaffärerna med stort sortiment och många avancerade kameror, stativ, väskor och objektiv breder ut sig framför mina fötter.
En sak är dock allt folk man kan titta på där man sitter och begrundar sina synder. Och folk finns det massor av normalt. Små barn som tycker lika mycket som jag att gå och handla. De dock en lite mer direkt metod att visa sitt missnöje som jag har problem med att ta efter. Man får helt enkelt sitta tyst i ett hörn och sura lite lagom mycket.
Sedan har vi shoppingcentra som den sociala samlingspunkten. Små grupper av människor samlas och pratar om ditt och datt. Man får aldrig reda på vad dessa samtal handlar om, men kanske är detta en del av tjusningen i det hela. Hur som helst så gillar jag att gå omkring och ta lite kort på folk.
Igår kom min fru med ett fantastiskt påstående. Det var 30 år sedan jag flyttade till Lysekil!
Det var många tankar som for runt i huvudet under en kort stund vad som hänt under dessa år. 30 år är en ganska avsevärd tid att bo i en stad.
Vad har då hänt? Hela tiden har ja använt min kamera. På 80-talet var digitaltekniken inte ens uppfunnen och jag använde en svindyr dator i jobbet som bara kunde återge textrader. Jag tänkte leta rätt på en bild som jag tagit i början av denna period, men det blev svårt. Jag har scannat alla DIA bilder jag har i lager, men vanliga negativ ligger fortfarande kvar i lådan huller om buller. Kanske ett projekt senare i livet att få ordning alla dessa 1000 tals fotografier
Och jul är det nu snart igen, så jag tänkte att denna bild kunde passa. Det är en bild på min son som ska till att fira sin första jul. Det är snart 23 år sedan den togs och då bodde vi i en lägenhet på Kungsgatan.
Utöver detta snapshot från julen 1990 så får jag återkomma med en längre krönika.
Ibland får man fint besök. Som den där semesterveckan när Stureplans stolthet vågade lämna den trygga världen vid Svampen och bege sig utanför tullarna med bilen.
Och jag måste säga att det besöket vi i Lysekil fick var extremt trevligt. Underbart vackert väder och aktiviteter i lagom takt. Havets Hus avverkades och naturligtvis så var barnen tvugna att prova på riktigt krabbfiske när de nu kommit till salta hav. Dessvärre så var väl fiskelyckan inte något vidare, men några krabbor kom upp och landade i hinken. Men som barn är så tröttnade de efter ett tag och den enda som stod kvar på bryggan var som vanligt farsan.
Så fortsatte några riktigt fina dagar. Små barn som ömsom var riktigt trötta men för det mesta var de på upptäcktsfärder. Föräldrar som hade en riktig semester, där inga krav ställdes och allt bara lugnt kunde flyta på. En riktig sommar med andra ord.
[nggallery id=117]
Helgen var vigd åt dotterns fotoutmaning som denna gång heter Stadsvyer. Vad är då inte mer lämpligt att åka en sväng ner till Göteborg och få lite kvalitetstid med det mellersta barnet, dagen innan frun i huset kommer hem. Skor och vinterjacka inhandlades innan vi tog fram kameran och letade efter motiv. Denna gång hade dottern en mycket mera klar bild av vad som skulle avbildas. En lång gång så man får fram ett djup i bilden, var kravet, och visst hittades lite motiv åt det önskade hållet.
Men man ska ändå inte överdriva hennes entusiasm över fotograferandet. Hon gör det, ibland riktigt bra, men penna och papper är mer hennes grej.
[nggallery id=109]
Det är inte varje dag man får en fullträff med kameran, men här tror jag att jag fått till den bästa bilden jag hittills tagit.
Betty
Det är inte lätt att vara man och familjeförsörjare. Jag skrev ett litet inlägg för några veckor sedan hur sjuk en man kan bli och hur larvigt veka mina döttrar var. Nu kommer del två i historien
En vecka fick jag vara frisk. Sen kom yngsta dottern hem med influensavirus från skolan och det tog ett par dagar innan hela familjen låg sjuka. I vanlig ordning så blev jag själ värst drabbad åtminstone om jag själv få bedöma hur sjuka alla var. Tre dagar, denna gång med 39 graders feber och sängliggande 20 timmar per dygn gjorde att man var bra slut i både huvud och kropp. Men som influensan ärn så gick det sakta men säkert över efter några dagar och man börjar känna sig lite bättre.
Tyvärr så kommer allt tillbaka efter några dagar. Feber igen, halsont, hosta och det var bara att knalla iväg till läkaren, för att jobba var inte att tanka på. Ner i bingen och allt blir sämre. Till slut så bär det iväg till läkaren igen, andra gången på fem dagar, och där får man en rejäl dos med penicillin och kokiljana hostmedicin. Tack och lov så är detta vad man behöver för efter några dagar börjar allt släppa och man känner sig som en människa igen.
Att jag var ordentligt sjuk råder ingen tvekan om. Till och med mina söta barn frågade hur det var med mig. De kommer in med jämna mellanrum i sovrummet och undrar om det är något jag behöver och jag upprepar i feberdimma ”glass, våfflor och varm saft” För när en man, en riktig viking som jag är, blir sjuk så är det inget som kan få honom att gå upp ur sängen. och alla ni av andra könet, som tycker att vi män är veklingar, har aldrig haft en manlig influensa.
Som alltid, är man tuff, manlig och extremt cool i alla lägen. Förra veckan fick jag en släng av böldpest och några andra ytterst dödliga sjukdomar. Näsan rann, man hostade och fräste, temperaturen steg till 37,2 grader och allt gjorde att man snabbt fick krypa ner i sängen och sova att par timmar både lördag och söndag. Men det var kanske inte så konstigt med tanke på att jag var döende.
Nu ligger mina båda döttrar i en enkel liten förkylning. De gnäller på hosta, halsont och allt annat och bestämt sig för att bara tycka synd om sig själva och varandra och bara titta på dumburken hela dagen. Vad är det med dagens ungdom? Orkar de inget? Jag kan bara jämföra med mig själv och hur jag mådde förra helgen. Med böldpest och kolera samt ett antal mer eller mindre exotiska sjukdomar, var jag tuff och hård och härdade ut som den viking man är. Men mina egna döttrar ligger mest och gnäller.
Tur att man är en riktig man! Tuff, hård som granit, som aldrig gnäller, förutom när man är döende!
Däckade döttrar
Så här ser det då ut. Tog ett litet kort med mobilen för att visa hur ynkliga de är, men maskerade deras ögon så de inte ska bli identifierade.
Behöver nog inte kommenteras mer än rubriken…
