Ibland är man dum i huvudet!

Som sagt, ibland tänker man inte efter i sin strävan att göra något nytt. Och denna dag var verkligen en sådan.

Dagen och framförallt natten innan så hade snön kommit i enorma mängder. Totalt hade vi runt 40 cm snö som lagt sig över hela Lysekil. Själv gillar jag väl snön som de flesta vuxna gör, tråkigt att skotta, men det är ju vinter. Idén jag fick i mitt huvud var att åka ut till Stångehuvud på lunchen och försöka ta lite bilder när hela naturreservatet badar i orörd snö. Normalt är det alltid massor av folk som springer omkring där, så snön blir alltid nedtrampad, och jag vill ha den där orörda känslan i de bilder jag tänkte ta.

Sagt och gjort, iväg bar det. Vandringen gick ner mot Munkevik och jag följde en lite stig som några personer hade trampat upp. Inga problem alls. När jag väl kom ner till sjön så var vyn exakt som jag ville ha, inga spår i snön, vacker och vitt. Perfekt. Korten togs och jag var nöjd. Men kanske, dök det upp i mitt huvud, att fortsätt promenaden upp till fyrhuset längst ute på klipporna. Det var där som jag borde fattat att det inte var den mest briljanta idén jag fått den sista tiden.

Det gick ett spår mot fyrhuset. En ensam vandrare hade varit före mig och han kunde sina stigar, det var helt klar. Men att följa dessa fotsteg in snön som bitvis blåst ihop i drivor var inte enkelt. På andra ställen var det betydligt mindre snö, men hela området är enbart röda släta klippor, och dessa blev bitvis inte helt enkla att klättra i för den is som ligger under snön gjorde allt otroligt halt. Så ibland halkade man ner från en klippa mer i en driva av meterhög nysnö. Ibland var man rädd att man skulle ramla ner i en ravin och så fortsatte hela vandringen. Behöver jag en nämna hur mycket snö jag hade i skorna och vilket skick strumpor och byxor var i? Troligtvis inte.

Men bilder blev det, och snön var orörd och skor, strumpor och byxor gick att torka.