canon – kaprifolblogg.se

16 maj

Andra sidan med ett 70-200

OK, jag börjar bli tjatig med det där om att Sivik är så väldigt fin, men här kommer en till.

Jag gick i våras och köpte mig ett svindyrt objektiv. Objektivet, ett Canon EF 70-200 f/2.8 IS II USM. Gluggen skulle vara det bästa som finns på marknaden och det jag hittills testat så är det ingen överdrift. Objektivet är sagolikt skarp, snabbt som tusan och ger en helt enorm bakgrundsokärpa när man bländar upp det. Så jag tänkte att man tar med det till stranden på ”andra sidan” av viken vid Siviks camping. Då skulle man få riktigt fina bilder när solen går ner precis över sjöbodarna. Tanken var fin men…

Denna optik var rent sagt usel på att hantera motljus. Det gav så mycket blänk och ”flares” att bilderna blev helt obrukbara. Visst, en del sådant har jag väl haft förut på andra gluggar, men då har effekten till stor del varit vacker och eftertraktad. men nu. Usch.

EN användbar bild på kanske 100 tagna. Det var resultatet. Lärorikt, för nu vet jag hur detta objekt INTE ska användas.

En bild som går att använda, men långt ifrån perfekt.

Solnedgåmng vid Sivik. Taget med ett 70-200 objektiv mitt in i solen.. Bilden helt förstörd av reflektioner och flares Totalt förstörd av alla flares och reflektioner. Motljus är inte ett 70-200 starka sida

02 jun

Test av glugg och kamerahus

Gräsand i Rotemyren. ISO 400, 200mm, f/5.0, 1/640

Sedan många år har jag haft ett Sigma 70-200mm f/2.8 APO objektiv. Jag köpte det billigt av en kompis som tröttnat på vikten och helt enkelt köpte Canons motsvarighet fast med 4.0 i bländare och en mycket lägre vikt. Under flera år använde jag detta objektiv för att ta bilder när dottern spelade handboll tillsammans med ett Canon 7D kamerahus, och det var riktigt bra. De problem som uppkom kan man inte skylla på objektivet utan mer omgivningsljuset och min kunskap som i många fall brast.

Efter att dottern slutade handbollen har detta objektiv mest legat och samlat damm. Jag koncentrerar mig mer på att får mina objektiv med kortare brännvidder att fungera som jag vill. Framförallt är det mina 24-70mm och 16-35mm som jag vill förstå hur de fungerar. Så det har blivit mycket experimenterande gällande brännvidder, bokhé skärpedjup o.s.v. Men nu börjar jag känna mig bekväm med dessa båda final ”L” stämplade gluggar. De gör vad jag vill att de ska göra.

I vintras köpte jag dessutom ett nytt kamerahus, med fullformatssensor. Kameran, en 5D mk3 är riktigt bra, men om jag ska vara ärlig så är skillnaden mellan 7D´n och denna inte så stor som man skulle kunna tro. I extrema förhållanden så vinner naturligtvis det nya kamerahuset, men i de flesta lägena var denna uppgradering lite onödig (det gjorde ont att säga detta).

Rast och vila i Norra hamnen. ISO 400, 103mm, F/11, 1/400

Så nu blev det dags att ta ut och vädra mitt tele tillsammans med den nya kameran. Och det var inte så enkelt som jag trodde. Skärpan är bra oavsett brännvidd. Men jag får definitivt öva mer gällande skärpedjupet. Går jag upp i bländare så blir just skärpedjupet riktigt kort. Och beroende på vad jag tar på så vill jag kanske variera det lite mer än jag lyckades vid min promenad häromdagen.

Så vad tror ni. Fungerar gluggen som det är tänkt? Här har ni ett par bilder som endast är tänkta som testbilder och nedan följer ytterligare några i ett bildgalleri. Strunta i motiven och kompositionen, som till stor del suger. Det är skärpan och de övriga faktorerna jag försöker få fram. Jag har även angett vilka värden systemet är inställt med.

01 maj

NYC del 8 – Fotograferna

Det var inte lätt att gå i New York och försöka leka fotograf. Jag har folk i min omgivning som idiotförklarat mig för att jag hellre släpar omkring på en skittung fotoutrustning med en vikt på 1-2 kg. Varför inte ta en liten kompaktkamera med massor av zoom som också tar kort och enkelt försvinner ner i fickan?

Jag är väl lite av både perfektionist och fåfäng. För plåtat har jag gjort med stora kameror i mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Och jag gillar att ha kontroll över hela processen med bländare, skärpedjup, tid och fokuspunkter. Men jag måste hålla med de som tycker an lite kamera är tillräckligt, för i de flesta fall är den det.

Många bilder som jag tog, skulle en liten fickkamera göra lika bra. Och den skulle också vara mycket lättare. En kamerautrustning gick väl hyfsat bra att släpa på, men när dottern började bli shoppingsugen, så stod jag där med två systemkameror runt axeln och lekte paparazzi. Och efter en vecka med detta släpande, mer eller mindre åtta timmar om dan, och kanske hälften av tiden med två kameror, så var min axel och nacke riktigt mör. Då var det nära att jag började gnälla lite och kanske önskade mig en liten fickkamera istället, men bara nästan.

Hanna plåtar på Times Square