Då är det äntligen dags. Sommaren tar sakta slut och det blir mörkt på himlen om nätterna. Slut är det med ljusa sommarnätter, Hurra för för mörkret.
Här är en bild som jag tog i månadsskiftet augusti – september 2014. Bilden är helt oredigerad och det man kan se är hur vintergatans band med stjärnor sträcker sig uppåt på himlen. Ljuspunkterna vid horisonten är fyrar och båtar ute på havet, och det stora ljusare partiet på bildens vänstra sida är Fiskebäckskil och Grundsunds gatubelysning som förorenar himlen med sitt ljus. Jag tänkte att visa lite hr jag jobbat med kameran och dess inställningar för att få till bilderna och börjar därför lista de saker jag tycker är värda att tänka på.
Stjärnfotografering är en materialsport!
Det är faktiskt så! För du får vad du betalar för.
Kamerahuset är en av de två viktiga delarna, tillsammans med objektivet. För att nå bästa resultat bör man ha, och nu säger jag inte att man SKA ha, en fullformatskamera. Kameror med mindre sensor har en tendens att generera betydligt mer brus, speciellt när man tar bilder med höga ISO tal. Större sensor ger oftast lägre brus. En annan fördel med fullformatskameror är att den inte har van man kallar brännviddsförlängning. Detta innebär att objektivets brännvidd är vad som står på gluggen. Men om du monterar på den på en kamera med mindre sensor, ökar brännvidden, och i Canons fall är det 1,6 gånger. Jag har ett objektiv som är 16mm i brännvidd. Om jag använder en annan kamera med mindre sensor skulle då brännvidden istället bli nästan 26mm, Och detta i sin tur innebär att du inte kan ta kort på en så stor bit av himlen som du kanske skulle vilja. Och fullformatskameror är DYRA.
Nästa del är själva objektivet. Och även här är dyrt bättre.
För att få med så stor del av natthimlen som möjligt bör man ha ett objektiv som är så vidvinkligt som möjligt. Själv fotograferar jag med ett objektiv som klara 16 mm men jag skulle gärna vilja ha en glugg som klarar 14 eller ännu hellre 12 mm brännvidd.
En annan parameter är ljuskänsligheten. Du bör ha ett så lågt bländarvärde som möjligt att ställa in. Normalt är att du kan komma ner till f/3.5 på de objektiv du får med när du köper en systemkamera, medan bättre, och dyrare objektiv klarar f/2.8 eller lägre. Min glugg klarar just f/2.8. Men det finns många gluggar som är bra, men ska du verkligen lyckas, så kommer det bli dyrt, helt klart.
En märke som många använder vid nattfotografering är Samyang. De tillverkar ganska billiga objektiv, men de saknar autofokus. Jag funderar på att testa ett av dessa 14mm objektiv, Samyang 14/2.8 IF ED. Med ett pris under 4000 kronor så verkar detta extremt prisvärt. Att det saknar autofokus spelar inte så stor roll. Ställ in fokuset på dagtid, och lås det med en bit tejp, för när du kommer ut i natten är det omöjligt att ställa skärpan, även om du skulle ha autofokus.
Kamerainställningar
Hur ställer jag då in kameran för att fotografera stjärnhimlen? Naturligtvis kör jag så vidvinkligt som det är möjligt. Dels för at få med så stor bit av stjärnhimlen som möjligt, men även för att få in så mycket ljus in i kameran under så lång tid som möjligt.
Det är nämligen så att jorden snurrar hela tiden. Och ju längre brännvidd man har desto kortare tid kan man exponera. Och jag vill helst exponera 20-30 sekunder för att få maximalt ljus in till sensorn.Men ju längre tid man exponerar, ju större risk är det att jorden faktiskt flyttar sig jämfört med positionerna på stjärnorna. Man få va man kallar stjärnstreck, alltså stjärnorna inte längre är klara prickar på himlen, utan börjar bli streck. Detta kan naturligtvis vara en underbar effekt i sig själv, men jag försöker undvika detta.
Vilken tid som är maximalt användbar för att undvika att stjärnorna ritar streck, beror på vilken lins du använder, vilken brännvidd du ställt in linsen på samt vilken kamera du använder. Än en gång så är fullsensorkameror minde känsliga för detta fenomen. Det finns en regel som kallas 500 regeln som förklarar detta ganska bra. PetaPixel förklarar detta väldigt bra på Engelska om du följer denna länk.
Här är standardinställningarna jag brukar fotografera med. Kameran är inställd på manuell exponering. Enligt 500 regeln kan min kamera och mitt objektiv (16mm) klara nästan 31 sekunder innan det blir stjärnspår. Av egen erfarenhet tycker jag dock att man minskar tiden lite för jag har sett tendenser av spårbildning. Normalt brukar jag köra på 25 sekunders slutartid, men har gått ner på 20 sekunder ibland.
ISO inställningarna brukar jag ändra lite. När jag riggat upp kameran på ett stativ (ja, det är absolut nödvändigt att använda någon form av stativ) så tar jag ett par bilder på en inställning, ändrar lite på t.ex ISO värdet eller tiden, tar ett par bilder till, ändrar igen, o.s.v. På så sätt kan jag i alla fall ha en ärlig chans att få en bild så bra exponerad som det går.
Jag fotograferar alltid i RAW format. I och med det så spelar det inte så stor roll hur jag ställt in vitbalansen. Den är enkel att justera senare i bildbehandlingen. Däremot bör man undvika skakningar när man tar bilden. Vad som inte tydligt syns här, är att jag använder en trådutlösare. Denna pryl är inte helt nödvändig, förman kan ställa in kameran så den tar bilden med en 2 eller 10 sekunders timer. Det fungerar perfekt.
Förutom stativet så ser min utrustning ut så här. Stativet som jag skrev at det är ett måste, går att ersätta. Ta med en kudde och lägg på marken. Lägg kameran på kudden och vinkla upp linsen mot himlen. Kanske inte spå proffsigt, men det fungerar.
Äntligen hemma och du kollar på bilderna. Besviken?
När du väl kommer hem och öppnar bilderna i datorn har du ett konstnärsjobb framför dig. Troligtvis så ser du inte så mycket som du trodde su skulle se på dina bilder. Men lugn, det finns där i bilden, det gäller bara att trolla fram informationen.
Jag har skrivit en guide (du hittar den här) som visar hur jag redigerar bilderna i Adobe Lightroom. Och det finns mängder av andra hjälpredor på nätet. Bland de bättre är:
Så lycka till. Nu ska jag ut och fotografera stjärnfall.
