10 sep

Att fånga solnedgången fortsätter

 

I början av året lovade jag mig själv att försöka gå ut en gång i veckan och fånga solnedgången på bild. Utmaningen var att jag skulle bli säkrare framförallt på kompositionen i en bild, men även snabbt kunna se ut över havet och får en insikt at direkt känna vad för typ av bild jag skulle få fram om jag ställde upp kameran här och nu.

Nu är det dags att halvtidsrapportera och kan får väl säga att det gått sådär med min målsättning. Det har inte varit utflykter varje vecka, det är helt klar. Men det har blivit ganska många gånger jag sprungit på klipporna och jagat. Till min fördel kan jag dock nämna att alla de gånger jag har varit ute har mitt öga för kompositionen blivit bättre och bättre så övning ger faktiskt färdighet.

Vad har jag kvar då? Stora delar av sommaren har himlen varit molnfri på kvällarna eller så har det hällregnat. Inget av dessa båda väder gillar jag. jag vill ha lagom med moln som solen kan reflekteras i. Jag vill också ha en ganska kraftig vind, men den ska vara åt rätt håll, så jag slipper saltstänkta vågor på kameran.  Men man kan inte få allt på samma gång så här kommer några bilder jag plåtat den sista veckan.

Solen är en stjärna och här är beviset

 

Molnen lyses upp av en sol under horisonten. Stångehuvud, Lysekil

Bryggan i hamnen sträcker sig ut över havet.

 

17 apr

Blöta skor och bländade ögon

Det är inte lätt att fullfölja mitt projekt ”Den perfekta solnedgången”, men jag kommer närmare för var gång jag går ut. Igår var jag ute på Valboholmen igen, och gick tvärs över ön med värkande ben som fått mycket stryk av de sista två veckorna träning.

På öns sydvästsida ligger fantastiskt mjuka klippor. De är slipade av inlandsisen och är sådär släta som man bara kan drömma om. Men strandlinjen är inte lika inbjudande för de som föredrar sandstränder i Medelhavet. Här är den mest sten och svarta snorhala hällar som möter havet. Och att de var hala fick jag bittert erfara.

På Bohuskusten finns det bara två typer av klippor. De vanliga som finns överallt på land och den svarta varianten. De är svarta på grund av att de är täckta med alger och står under vatten stora delar av året. Det är först vid lågvatten de syns och är åtkomliga.

Normalt är dessa svarta klippor inget problem, men råkar man gå på dem med blöta fötter eller skor så visar de sin värsta sida. de blir hala som såpa. Skridskobanor känns sandade jämfört med dessa jäkla hällar, du har inte en chans att stå still. Har du tur glider du bara sakta ner på fötterna, men har du otur flyger du omkull och ramlar ner i vattenbrynet, och där kommer nästa problem, nämligen havstulpanerna. Rakbladsvassa små monster som älskar att riva sönder fotsulor och ben.

Detta kanske var en skräckhistoria som du inte hört förut, och det är faktiskt som jag beskriver. Dock är problemen mindre än man kan tro, för alla barn från späd ålder lär sig från sina föräldrar att ”akta sig för de svara klipporna”. Och tro mig, det behövs bara en gång att de struntar i de goda råden, förrän de lärt sig den hårda vägen.

Nog om detta, och tillbaka till bilderna. Långa slutartider och solnedgångar, kan de bli bättre? Nu börjar jag få till både kompositionen och färgerna. Men än väntar jag på den perfekta himlen med rätt mängd moln som reflekterar solen sådär gult och orange som jag vill ha det. Så där står jag några timmar med blöta skor efter att halkat på just dessa svarta klippor, och bländad av den nedgående solen. Värre kan man ha det.

Så, jag har detta år på mig att hitta den perfekt solnedgången, och det börjar ta sig, och är är gårdagens skörd av det vackra Bohuslän kan erbjuda.

Långa slutartider gör något speciell med vattnet. valboholmen utanför Lysekil. Pär Ohlson Foto: Pär Ohlson. 2 minuters slutartid ger tryck i molnen och lugnar ner vattnet. Valboholmen, Lysekil Långa slutartider gör något speciell med vattnet. valboholmen utanför Lysekil. Pär Ohlson

 

19 feb

Vintergatan

Vad mer kan man säga? Mina två döttrar står vid fyrhuset på Stångehuvud och blickar uppåt mot den mäktiga stjärnhimlen.

Vintergatan sett från StångehuvudVintergatan, Stångehuvud, Lysekil,

%d bloggare gillar detta: