09 Okt

Tre nätter – tre fantastiska bildserier

Äntligen tänkte jag när meteorologerna utlovade stjärnklara nätter nästan i en hel vecka. Visst brukar de luras där borta i Norrköping på SMHI, men ändå det var efterlängtat.

Min fotosäsong börjar riktigt i mitten av augusti när den första stjärnhimlen kan visa sig. Solen kommer då tillräckligt långt ner under horisonten och det börjar gå att se stjärnor och galaxer igen. Ännu bättre är det att just i augusti så står vintergatan som högst på natthimlen, och dess centrum är hyfsat synlig även från våra breddgrader, och ju längre tiden går desto mer sjunker vintergatan och blir mindre och mindre spektakulär.

Nu är det oktober och mina tänkta planer att ligga ute på en varm klippas hade försvunnit för länge sedan. Antingen har himmeln varit full med moln eller så har månen varit uppe och bländat bort hela natthimlen. Inget fungerade, fram till denna vecka.

Frugan var förvarnad att jag kommer att vara ute på klipporna minst tre nätter, förhoppningsvis fler, och allt var förberett till max. Och måndag, alltså kväll 1 hade jag vigt åt en liten vik utanför Siviks campingplats.

Vintergatan utanför Siviks camping. Samyang 24mm/1.4
V
iken, plåtad med Canon 5D mkIII, Samyang 24mm/1,4 @f/2.0, 13 sekunder

Först och främst fick jag uppleva en solnedgång som hette duga, men det är inte ämnet för idag, utan nu ska vi prata stjärnor, och det fanns det gott om denna kväll. Utrustningen och inställningarna finns angivna under resp. bild, men det som kanske är roligt att veta om är att bilden ovan faktiskt är en panorama, bestående av 5 olika bilder som går uppifrån och ner. I och med att alla inställningar är låsta så år det inga problem alls att få samma exponering på alla bilderna. Och sedan fixar Lightroom ihop en VÄLDIGT stor fil (7000x5000px) som man kunde jobba med.

Det blev en massa experimenterade med olika inställningar, dubbelexponeringar, o.s.v o.s.v. En riktigt kul kväll och jag var mycket nöjd med resultatet.

Jag hade enbart använt mitt helt manuella Samyang 24mm 1.4 objektiv och efter jag haft det på garantiservice så levererar det enormt. Gas och stoftmolnen i vintergatan är så mycket tydligare nu än med någon annan optik jag använt tidigare. En riktig dröm att sedan komma hem och tanka upp bilderna till datorn.

Kväll två, var vigd år centrala Lysekil. Min vän Patrik, hade kvällen innan plåtat Frifararen utan för Vikarvets museum. En ide jag haft länge med, så jag testade båten och stensättningen runt Pinnevik.

3-nights-samyang-24mm-nightsky-2
Canon 5D mkIII, Samyang 24mm/1,4 @f/2.0, 13 sekunder

Vintergatan och Frifararen utanför Lysekil. Samyang 24mm/1,4
Canon 5D mkIII, Samyang 24mm/1,4 @f/2.0, 13 sekunder

Även dessa bilder är Panorama, monterade i Lightroom. Dock bara tre originalbilder per slutgiltig bild, men ändå.

Jag tog naturligtvis och kopierade min väns resultat direkt av, och det var svårt att se skillnad på bilderna, så lika var de, men det är inte de bilder jag visar upp nu.

Genom att gå runt båten lite så fick jag till en del, i mitt tycke i alla fall, intressanta vinklar och en annorlunda komposition. Det svåra var att hantera ljuset i bilden för hela båten blev mer eller mindre upplyst av diverse gatljus en bra bit bort. Visst, man tycker det är helt mörkt, men det är det inte, det kan jag lova.

Testade även att fotografera massiva Bautastenar som är installerade längs en stig, mellan båten och Pinneviks badplats. Iden var bra, men det gick åt skogen faktiskt. Oskärpa, kass förgrund, en gubbe cyklade förbi, rakt framför kameran med sina ljus tända. Ja, ni hör själva.

Kväll tre, hade jag lyckats lura ut en av mina jobbarkompisar. Han var intet ont anande om mina planer för kvällen men det fick han snart veta.

Han hade inte fotograferat natthimlen direkt förut, så tanken var att lära honom lite vad det handlar om. Vi riggade upp det vi hade med oss och satte igång att plåta lite och mådde allmänt bra. Se sa jag plötsligt till honom att vänta en stund. Jag tände pannlampan, hoppade ut på ett par klippor framför oss och ställde mig med ljuset pekande rakt upp i sky. Testa att ta ett kort nu, sa jag till min vän och det blev kvällens röda tråd.

3-nights-samyang-24mm-nightsky-4
Canon 5D mkIII, Samyang 24mm/1,4 @f/2.0, 13 sekunder

3-nights-samyang-24mm-nightsky-5
Canon 5D mkIII, Samyang 24mm/1,4 @f/2.0, 13 sekunder

Nattfotografering med pannlampa. Vintergatan Lysekil, Samyang 24mm/1,4
Canon 5D mkIII, Samyang 24mm/1,4 @f/2.0, 13 sekunder

Nu blir det lite enklare att faktiskt förstå vad mitt Samyang objektiv gör. Dessa tre bilder med pannlampor i centrum av bilden, är enkelexponeringar. Alltså bara en enda bild för att få hela scenen. Jag har provat att använda bländare från 1.4 till 2.8, alltså de tre största bländarna, och objektivet levererar otroliga bilder. 

Så vill man ha ett skarpt ljusstarkt nattobjektiv, så här är mitt val. Vill du ha en bredare vy? Ta och ta lite panoramor, Lightroom gör det enkelt att sammanfoga dem. Men objektivet levererar extremt bra precis som det är på kameran. 

 

11 Sep

Samyang 24mm f/1.4 och nattfotografering. Nya tester

Jag har, som jag skrivit tidigare, skaffat mig en ljusstark glugg, Samyang 24mm f/1.4.  I förra inlägget skrev jag att det var svårt att få till skärpan, faktiskt helt omöjligt. Detta är nu åtgärdat kan jag meddela. På Fotosidans forum fick jag hjälp, och det visade sig att en av linserna inne i optiken hade kommit snett och gav detta fenomen. Cyberphoto var hjälpsamma och efter jag skickat in några testbilder åkte objektivet iväg på service en vecka och kom tillbaka betydligt bättre. Nu ska vi se om det blev perfekt eller ej.

Vintergatan över Gullmarsfjorden. Samyang 24mm f/1.4 ED AS UMC

Visst är det vackert att kunna gå ut och ställa sig på en strand och bara rikta kameran upp mot himlen och få till denna typ av bilder. Och denna typ av fotograferande tycker jag mycket om.

Bilden ovan är tagen med Samyangs 24mm optik. Kameran är en Canon 5D mk III och inställningarna ISO 1250, 15 sek, f/2.8. Vintergatan kommer fram fint och ljusen från Lysekil och Fiskebäckskil hålls hyfsat ner. Det är väl i princip omöjligt att få till rätt exponering på en enda bild, men jag tycker att den är användbar.

Bilden är faktiskt en panorama. Jag tänkte testa lite när jag ändå var ute och se om det går att få till. Tre liggande bilder med ca 50% överlappning och sedan gjorde Lightroom resten.

Faktum är att jag gjorde lite mer tester för att se om man kunde jobba lite med Photoshop och förena två bilder med olika exponeringar till en enda. En ljus där vintergatan och stjärnhimlen syns fint och en mörkare där stadens ljus är bra exponerade.

Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, och det kommer krävas en hel del övning innan jag får till det på det sätt som jag själv vill, men det blev i alla fal en bild som blev hyfsad.

Vintergatan står högt över Gullmarsfjorden och Södra hamnen, Lysekil.

15 sekunders exponering kanske var lite för långt, för om man tittar på bilderna så börjar stjärnorna bli lite ovala, men då får man titta väldigt noga. Skärpan i bilden är dock riktigt bra. Så bra som jag fått höra innan jag köpte linsen. Så nu verkar allt fungera precis som det var tänk, men man får köra maximalt med 13 sekunders exponering.

Jag gnällde förut på att alla hörn i bilden blev utsmetade, och jag tänkte därför ta några testkort rätt upp mot himlen och se hur objektivet presterar. Det är ju extremt ljusstarkt, och med en bländare på 1.4 släpper det in massor av ljus, men är denna bländare verkligen användbar? Dags för bevis. Samma kamera, ISO inställt på 3200 och slutartiden är 13 sekunder

Testbild på Vintergatan. Samyang 24mm f/1.4 @ f/1.4
Testbild på Vintergatan. Samyang 24mm f/1.4 @ f/1.4

Testbild på Vintergatan. Samyang 24mm f/1.4 @ f/2.0
Testbild på Vintergatan. Samyang 24mm f/1.4 @ f/2.0

Testbild på Vintergatan. Samyang 24mm f/1.4 @ f/2.8
Testbild på Vintergatan. Samyang 24mm f/1.4 @ f/2.8

Objektivet levererar verkligen. Redan på f/1.4 är skärpan bra, och bländar man ner ett eller två snäpp, så ökar skärpan. Men som helhet, är bländare f/1.4 absolut användbar. Man ser hopar av stjärnor, och skulle jag vara lite mer kunnig inom astronom skulle jag nog utan problem kunna namnge en hel del detaljer.

En lite lustig grej med att använda den största bländaren var att centrum på bilden blev så enormt mycket ljusare.Det ser nästan ut som någon tänt en lampa bakom vintergatan. Om detta är ett fenomen som objektivet ordnat eller om det faktist ser ut så på natthimlen får jag låta vara obesvarat.

Så nu får vi hoppas på molnfria kvällar, så får jag testa lite mer. För testning behövs. Det är inget enkelt objektiv att jobba med.

31 Aug

Svårt att få till väder och vind

Det är verkligen inte lätt att få till en liten utflykt på klipporna. I måndags verkade dock allt falla på plats. Meteorologerna hade lovat molnfri himmel, månen skulle vara under horisonten i princip hela natten och det hade till och med utlovats en mindre solstorm, så utsikterna för norrsken verkade så bra som de kan bli nere i Bohuslän.

Så jag packade mina prylar och gav mig ut. Några molntussar hängde fortfarande kvar när solen började gå ner och ju mer tiden gick desto mindre moln blev det för att till slut i princip försvinna helt och visa en klarblå himmel.

Men när jag väl började fotografera kom molnen tillbaka. Vid 22-tiden just som vintergatan börjar bli synlig började de skymma vyn lite lätt och det blev sedan värre och värre. Det blev till att packa ihop allt och hoppas på bättre kvällar.

Men en bild blev det, och helt förgäves var inte utflykten, för jag lärde mig en del och testade andra tekniker jag snappat upp under sommaren, så nu kanske man kan få ännu lite bättre bilder.

Vintergatan reser sig över Sivik och Valboholmen

Vintergatan reser sig över Sivik och Valboholmen

28 Jul

När vind och moln är perfekta

Ibland har man bara en sån där tur som bara dårar kan ha.

Jag har jagat moln länge nu, men inte riktigt hittat rätt. Jag har varit ute när det varit tunga gråa moln, ute när det varit massor av vita fluffiga saker på himlen, mörka åskmoln men det har alltid varit något fel på dessa i kombination med vinden. Vinden har varit för stark, för svag eller så har den kommit från fel riktning. Men i tisdags blev allt helt rätt.

Solnedgång utanför Sivik, Lysekil

Visst solnedgången var fantastisk, men det ska den väl vara om man är på Bohuskusten, för här hittar man nog de vackraste solnedgångar denna planet kan få till. Men dessa bilder har jag fotograferat förut, och fått betydligt finare bilder än den ovan.

Nej, det är långa slutartider jag är frälst i och efter en hel del provbilder började jag så smått röra mig runt ett område på kanske 10×10 meter. Större område jobbar jag inte med när jag är ute en kväll. Jag testar bildvinklar, olika höjder på stativet och letar efter en komposition som är bra.

Tyvärr så var solen bitvis ganska stark fast jag hade jättemörka filter över kameralinsen Jag fick mona långa slutartider, men solen brändes ut totalt på bilderna. Ett exempel är detta.

Långa slutartider fixar till molnen, men solen bränner igenom

Men genom att stå kvar på exakt samma plats och bara vrida kameran 90 grader åt vänster får man en helt annan vy. Nu är solen utanför synhåll och molnen kommer rake emot mig. Jag tar en bild, och det jag ser i kamerans display gör mig varm. Kompositionen var det närmaste perfekt i mina ögen och molnen, jösses, vilka moln.

Det jag försöker förmedla är att vara på en och samma plats under mer eller mindre en hel kväll är inga problem. Visst, man får kanske välja platsen och undersöka den lite om den åtminstone har lite potential att producera bilder och i Lysekil är det inte så svårt. Klippor och hav finns överallt. Men när man väl är där så är det bara små justeringar som behövs mellan en halvkass bild och en riktigt bra.

Alla bilder är tagna med en canon 5D mk III, Samyang 24mm f/1.4 och stativ. Slutartiderna är mellan 2-3 minuter och bländaren är f/16

Här kommer slutresultatet, inte så tokigt, eller hur?

Ibland blir allt rätt med långa slutartider. Moln och vind sammarbetar utanför Sivik, Lysekil

03 Jul

Saknaden är enorm…

Det är aldrig lätt att mista någon man verkligen håller av.

Jag tänkte berätta en lite historia för er om en av mina bästa vänner som gick bort denna vinter.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Lek med mig. NU!

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Lek med mig. NU!

En vår, eller om det var sommar, kommer inte riktigt ihåg det, kom Bosse hem till oss en eftermiddag. Han var inte stor då, men han hade karaktär ändå. Baksidan, med trall och uterum var platsen det hela skedde på. Barnen hemma ropade att det var en lite katt som gick in i uterummet och bara var gullig. Visst, katten var gullig, inte tal om något annat, men det var en okänd kattunge, och den hade halsband, så den tillhörde definitivt till någon annan familj.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Första mötena.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Första mötena.

Dagarna kom och gick och den där lilla katten kom ofta till oss och hälsade på den sommaren. Så ofta faktiskt att vi faktiskt köpte en liten ask med kattgodis åt honom, som han i ärlighetens namn inte tyckte speciellt mycket om. Hösten kom och den lilla kattungen började växa till sig och när mörkret kom så kon katten allt mera sällsynt.

Ni vet hur det är i november, kallt, grått med regn och snö i luften, och blåser smådjävlar, då dyker den lilla katten upp igen. Denna gång var det inte en kattunge som kom till oss utan en stor lurvig varelse. Ha stod denna gång på framsidan, men vi hade gemensamt bestämt att vi inte skulle släppa in honom i huset, och på den vägen blev det.

Denna höst kommer katten oftare till framsidan, och när grabben och jag tittar ut genom köksfönstret en kväll sitter Bosse där på staketet och tittar varmt in mot oss i värm en och vill komma in.

Gubben i huset, alltså jag själv är tuff som bara en riktigt grinig gubbe kan vara, och säger att katten har ett eget hem att gå till, och han inte ska komma in hos oss. Punkt slut. Jovisst, grabben accepterar detta, men både han och jag har en klump i bröstet när vi drar igen persiennerna i fönstren och lämnar katten därute i hällregnet. Jag var inte populär, det kan jag lova.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Godispinnar fick han aldrig nog av

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Godispinnar fick han aldrig nog av

Så där fortsätter det under en tid. Katten sitter utanför köksfönstret och väntar på att komma in flera kvällar i veckan. Men det upphör plötsligt och vi undrar faktiskt lite vart katten tagit vägen. Det går några månader så sitter han där igen, mer eländig än någonsin tidigare. Frugan går ut och kollar till katten och ser att den är skadad i ena höften. Ett rejält köttsår som den fått efter ett hundbett (fick reda på detta betydligt senare). Nu, till slut tas katten in i huset. Katten, febrig och dan, låter sig tas hand om mer eller mindre apatiskt, och hela familjen är ganska upprörd över hur man kan lämna en katt i detta tillstånd. Katten läggs i en stol, och somnar, och vi är faktiskt väldigt oroliga under en veckas tid att han inte kommer klara detta.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Hans favoritställe på jorden. Stolen i hannas rum

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Hans favoritställe på jorden. Stolen i hannas rum

Nu gick allt bra, och katten var inne för gott i vårt hus. Varje dag gick han ut på sina äventyr, men likt en klocka stod han utanför fönstren och ville in och han fick mat, och vi släppte in honom och började sakta men säkert hitta bland all kattmat i lokala affären.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Sitta med vid bordet var en självklarhet. Här serveras rökt skinka, men favoriten var nog färska handskalade räkor. Mums!

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Sitta med vid bordet var en självklarhet. Här serveras rökt skinka, men favoriten var nog färska handskalade räkor. Mums!

Detta var början på en kärlekssaga mellan familjen och katten Bosse. Han flyttade helt sonika in till oss, och vi, som aldrig skulle ha en katt, blev helt plötsligt inte bara kattskötare, utan fick en helt ny familjemedlem. Många kvällar stod vi och undrade vart katten var någonstans när vi skulle gå och lägga oss. Många gånger gick vi och la oss och somnade. Men alla kvällar så hördes det ett krafsande på övervåningens balkongdörr, och där stod Bosse och vill in för att äta och sova. Rutinerna var så perfekta så om det var släkt på nedervåningen så gick upp på balkongen och tog balkongdörren istället.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. På jakt efter småfåglar som han aldrig lyckades fånga

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. På jakt efter småfåglar som han aldrig lyckades fånga

Åren gick och Bosse var alltid med. Han fick sina räkor och sitt torrfoder, med i julas blev han dålig. Han fick svårt att andas och började hosta ordentligt. Det liknade krampanfall. Alla var oroliga för hans hälsa, men det gick en dag eller två och symtomen slutade. Men det var ändå inte Bosse på riktigt.

Sista bilden på Bosse

Här är sista bilden jag fick av Bosse, hos veterinären och en undersökning. Två dagar senare finns han inte längre

 

Vår kära katt var sjuk, det märktes. Den livliga katten orkade inget längre. Han kom ner som vanligt, men glöden hade försvunnit. Han blev lite slöare för var månad som gick tills han fick ett nytt anfall där han inte fick luft. Den här gången blev det betydligt värre, och när vi gick och la oss för natten, undrade vi alla om vi skulle hitta en katt som somnat in för gott nästa morgon.

Katten klarade sig, men nu bestämde vi oss att vi får åka till veterinären och dubbelkolla allt. Han klarade testerna men rekommenderades att åka iväg till Dingle och röntga honom och det gjordes ett par dagar senare. Tyvärr var denna undersökning en katastrof.

Jag själv var på ett jobb i Göteborg. Bullrigt och dant var det så jag hade hörselkåpor på mig. När jag tittade på telefonen hade jag mängder med missade samtal från frugan som var på veterinären, och med en klump i halsen ringde jag upp henne. En helt förkrossad fru förklarade att ena lungan är full med tumörer och att det inte fanns något att göra. Så den eftermiddagen tog allt slut.

Min resa hem från Göteborg var fruktansvärd. Men det var enkelt för mig, jämfört med frugans och dotterns eftermiddag, där de fick ta ett beslut om att låta vår älskade Bosse somna in för gott.

Ett par veckor senare åker jag till Dingle för att hämta tillbaka stoftet av vår Bosse. Nu ligger han begravd på sin favoritplats, inte under en korkek, utan under ett stort kastanjeträd. Där håller han uppsikt över grannskapets alla andra katter och lurar på småfåglarna som han aldrig lyckades att fånga.

Vila i frid Bosse!

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Där trivs han bäst, ute på vidderna, luktar, ser, och vakar.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Där trivs han bäst, ute på vidderna, luktar, ser, och vakar.

 

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Uppställd för fotografering

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Uppställd för fotografering

 

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Jag är snygg, och vet om det!

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Jag är snygg, och vet om det!

 

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Varför inte ligga under skohyllan? Här har jag koll!.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Varför inte ligga under skohyllan? Här har jag koll!.

 

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Sjusovaren. Alltid vänlig.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Sjusovaren. Alltid vänlig.

 

04 Jun

Så blev man porträttfotograf också

Så blev man porträttfotograf också.

Dottern tar studenten i år och innan ska det naturligtvis vara en traditionsenlig studentbal också. Och jag fick frågan om jag kunde ta några bilder på henne och hennes kavaljer. Inte läge att tacka nej om man säger så.

Ut med ungarna i skogen, fram med kameran, och sen blev det att titta på retuscheringskurser på Youtube. Resultatet, tja bedöm själva…

Bilder från dottern Hannas studentbal 2016

160604 Studentbal-2

160604 Studentbal-3

160604 Studentbal-4

160604 Studentbal-5

 

26 Maj

Moln över Valboholmen

Moln och oväder är ett av mina favoritmotiv, och ibland kommer de dagar då allt är perfekt. Visst, jag tvekade att åka iväg till Valboholmen denna dag. Vädret hemifrån var inte så som jag ville ha det, men när jag väl klättrat över ön och kommit ut på västsidans klipport fattade jag ganska snart att det var mer eller mindre perfekt.

Det blåste en del, men mest fantastiskt var att molnen på himlen hela tiden ändrade sig. På fem minuter så ändrades himlen från att vara gråmulen till uppsprucken och för att snabbt ändras tillbaka igen. Jag hade ett jäkla sjå att hitta vinklar och komposition innan molnen for iväg och ersattes med andra.

Men resultatet blev mycket varierat och lyckat.

Valbodalens småbåtshamn, inklämd mellan klipporna Brag i molnen ute på Valboholmen Små duniga bollar vajar för vinden ute på Valboholmen valboholmen bjuder på ett skådespel man sent ska glömma

09 Maj

Bergsget. Det var inte enkelt att kättra

Sivik, det stället har jag skrivit om flera gånger nu. Men med lite hjälp från Google maps så hittade jag ett nytt ställe att utforska. På kartan såg det ut som en vanlig strand men med mycket sten, men sen var det mesta ökänt. dags att utforska!

Vägen dit skulle gå genom en ravin. Den började vid sista husbilen på campingen och det började ganska lovande med en liten stig upp över klipporna. Men den turen tog slut snabbt. Jäklar vad stening, trång, brant och halt det var. På ena sidan branta klipport som inte kunde användas och på den andra sidan snår med taggbuskar. Hela turen tog säkert 15-20 minuter, och hela vägen fick man vara väääldigt skärp, för när som helst kunde man bryta både ett och två ben.

Ravinen öppnar sig och visar havet och en väldig stenstrand

Men slitet gav utdelning. När ravinen tillslut vidgar sig ser man havet och en underbar stenstrand bara vräka ut sig. Helt fantastiskt! Att kvällen dessutom var varm och skön och det inte blåste var en bonus. Hit kommer jag komma fler gånger!

Sol, hav och lite fåglar

Solnedgången utanför Sivik, Lysekil

10 Apr

Jag kom med på kort, hurra!

Ibland kommer även jag med på kort. Inte ofta ni kan få se hur jag ser ut, men ibland kommer det godbitar på bloggen. Håll till godo, för det kommer dröja innan tillfället kommer igen. Här är det bilder från New York.

Pär Ohlson, Lysekil på tur i New York

160409 NYC del b-5

160409 NYC del b-3

160409 NYC del b-2

160409 NYC del b-1

 

10 Jan

Snökaos på Valboholmen utanför Lysekil

Jepp, och nu kom snön. Inte för att jag längtat efter den direkt, men det blev ju lite ljusare i vintermörkret. Vad ska man då göra när snön ligger och temperaturen redan börjar gå upp på plussidan. Jo, en tripp till Valboholmen. Det kan vara en perfekt plats.

Sagt och gjort, iväg bar det men det var absolut ingen rolig vandring. Några plusgrader, blött vått och riktigt gråmulet. Snön som kom ett par dagar tidigare hade bildat ordentliga drivor på sina ställen medan andra klipphällar låg helt bara. Problem uppkom när man skulle passera sänkorna. Var snön 5 centimeter djup eller 1,5 meter? Det visade sig flera gånger att jag fullständigt ramlade ner i en avgrund med snö upp till bröstet. Ett jäkla slit.

Nu försöker jag få lite bilder som skiljer sig från de sommarsöta bilderna jag brukar ta. Jag vill ha ruggigt väder, tjocka moln och ordentligt med vind. det ska synas att man bor på kusten. Allt detta ficka jag denna dag.

Valboholmen utanför Lysekil. Inga solvarma klippor utan full storm och drivor med snö.

Valboholmen utanför Lysekil. Inga solvarma klippor utan full storm och drivor med snö.

Valboholmen, skitväder i svartvitt

06 Jan

Trellebystrand

En camping jag nästan aldrig varit på är Trellebystrand. Den ligger några kilometer utanför Lysekil och är riktigt stor (tror jag i alla fall) I och med att jag inte har riktigt koll på hur det ser ut just där, så kollade jag upp platsen lite på Google Maps och såg att det faktiskt fanns lite ställen som eventuellt skulle gå att fotografera.

Så när jag väl kom ner till vattnet hittade jag en flytbrygga med en badstege. På hela bryggan låg ett tunt snötäcke, helt orört. Inte ett spår i snön. Dessutom låg allt i en perfekt riktning mot den nedgående solen.

Sagt och gjort, försiktigt tog jag mig ut på bryggan, riggade kameran med lite filter och satt igång att fotografera. Tog ett eller ett par steg till ut på bryggan, några mer kort, och sådär fortsätter jag 5-6 gånger innan jag nådde längst ut på den.

Trellebystrands badbrygga, nu helt frusen

Solnedgång över fjorden

03 Jan

Småvikar och is

Hujedamig vad kallt det är ute. Men det ska inte hindra mig från att besöka några fina vikar och se om man kan få en eller anna bild under helgen.

Denna dag tänkte jag ta mig ner till Siviks campingplats, men istället för att fotografera bryggorna och sjöbodarna, tänkte jag utforska området lite norr över. Nu är detta inget jättejobb, för rätt över holmen är det bara några 200 meter att gå, och terrängen är lätt.

När man väl kommer dit upptäcker man att de små grunda vikarna är helt istäckta med en vacker klaris. Aldrig tidigare har jag försökt fotografera is som ligger på en vattenyta, men jag tycker att det blev ganska bra ändå. det gäller att prova på medan man kan, för det är inte ofta isen ligger utanför Lysekil.

Lilla viken, frusen och väntar på solen

Än kan solen inte göra något åt den frusna havsviken

Solen döljer sig bakom molnen. Ett foto med lång exponeringstid

03 Jan

Astrofotografering utanför Sivik

Som många vet har jag snöat in lite på astrofotografering och att fotografera vintergatan. Jag har varit utanför Stångehuvud och fått riktigt fantastiska bilder på Fyrhuset. Jag har varit i Munkevik och fått bilder på sjöbodar och en magnifik stjärnhimmel. Och nu tänkte jag att Sivik skulle vara målet för en nattlig promenad ut på bryggorna.

Jag hade kollat lite på hur vintergatan skulle röra sig på himlen och kommit fram till att placeringen inte skulle vara helt optimal. Jag trodde att jag kunde få med sjöbodarna som jag så väl känner till sedan tidigare, men det var ändå en liten gissningslek hur det skulle fungera.

Mycket riktigt, vintergatans magnifika båge av stjärnor, fungerade inte riktigt i förhållande med förgrunden. Det blev bra, men ändå är jag inte riktigt nöjd med motivet.

 

Stjärnhimmel vid Sivik

160103-Stjärnhimmel vid Sivik-2

160103-Stjärnhimmel vid Sivik-3 160103-Stjärnhimmel vid Sivik-4

 

15 Dec

Siviks bryggor

Under hösten har jag gått omkring mycket på Siviks bryggor. Campingplatsen är stängd för säsongen och man är helt ensam. Båtarna är borta och sjöbodarna är igenbommade. Alltså en helt perfekt tid att leka lite med kameran och försöka få till riktigt bra bilder på solnedgången och den gyllene timmen.

När man går där ensam infinner sig ett lugn i både kropp och själ. Man står där och tittar på naturen. Pillar lite med inställningarna på kameran och försöker komma på en bra komposition för den bild man ska ta.  Att det blir en bra bild spelar faktiskt ingen större roll om man  ska vara ärlig, för det är just lugnet jag vill komma åt. Att vara ensam och få rensa huvudet från vardagen

Siviks bryggor, aldeles utanför Lysekil med en underbara solnedgång Sjöbodar som klamrar sig fast på Siviks klippor utanför Lysekil

18 Okt

Min favoritplats

Siv ik är min absoluta favoritplats just nu.

Otroliga klippor, vackra vikar, sjöbodar som klättrar på klipporna och havet så långt man kan se. Och solnedgångarna, dem ska vi inte prata om.

Det är inte helt enkelt att få till allt på en och samma gång, men denna kväll lyckades allt. Förutom en spektakulär solnedgång över klipporna, blev himlen helt lila av den reflekterande, nedgående solen. Och när jag var påväg att gå hem vände jag huvudet bakåt och fick se en fantastisk vy där månen gått upp på himlen, orange horisont och en rak linje av brygga. Ibland har man tur.

 

Solnedgång utanför Siviks Camping, Lysekil

Lila solnedgång utanför Siviks camping, Lysekil

Siviks brygga. Min prisbelönade bild av solnedgången utanför Lysekil

16 Sep

Blixtnedslag – jag lyckades att få det på bild.

Som alla vet så är jag på klipporna och springer med jämna mellanrum. Solnedgången är ett av de mål jag försöker fånga och skapa någon form av perfektion till och igår var det på inget sätt annorlunda.

Turen gick denna kväll till Siviks campingplats, där jag faktiskt bara varit en enda gång tidigare med kameran beredd, och det var för många år sedan. Jag var lite orolig, för när jag åkte hemifrån, så började massiva moln torna upp sig ute till havs, och det blev att vänta fem minuter i bilen innan jag gick ut till klipporna. Det mesta av regnet gick dock längre ut till havs och fortsatte sedan in åt land lite längre norröver, så jag hade en vacker vy mot frontens bakre sida.

Helt plötslig kommer en blixt ur molnet, och jag får mer eller mindre panik med att rigga kamera, stativ och försöka rikta in den med rätt skärpa och åt rätt håll. Jag tryckte på avtryckaren i ren desperation och hoppades på det bästa. Det här var faktiskt min första chans att få en blixt på bild.

Molnen var otroliga. Kolsvarta med regnskyar som drog fram under dem. Och här stod jag, med en perfekt utsikt över ett mäktigt oväder.

Mäktiga stormmoln över Siviks camping, Lysekil

Mäktiga stormmoln över Siviks camping, Lysekil

 

Den blixt jag lyckades fånga över Sivik. ISO 100, 0,3 sek, f/11, 12mm vidvinkel

Den blixt jag lyckades fånga över Sivik. ISO 100, 0,3 sek, f/11, 12mm vidvinkel

 

Himlen över Sivik, Lysekil mellan två åskoväder

Himlen över Sivik, Lysekil mellan två åskoväder

15 Sep

Rama in en bild

Jag har ett extremt vidvinkligt objektiv (Samyang 12mm F2.8 Fisheye) som jag försöker lära mig att använda. Det är helt manuellt och kamerans avancerade mät och justeringsfunktioner fungerar inte alls längre. Fokuseringen är inget större problem att jobba manuellt med, för hur jag än ställer in den manuella fokusringen så blir bilderna skarpa på de avstånd jag tar mina motiv på. Bländaren fungerar också bra att använda manuellt. Jag körde helt manuella kameror på 80-talet, så den kunskapen sitter kvar.

En rolig egenskap med detta objektiv är att det är extremt vidvinkligt. Och detta gör att man kan sitta vid sin favoritvik och faktiskt rama in bilden på ett helt nytt sätt med naturliga klippor på varje sida. Detta har jag inte kunnat göra förut, just beroende på brännvidden. Jag fick med en av sidorna, men inte båda. Så detta kommer bli en helt ny bildstil att utforska.

Jag hittade denna vik för ett tag sedan. Långt från solbadande turister på solvarma klippor. En annan del av Lysekil och Bohuskusten än den glättade turistbroschyrer ger.

En inte allför inbjudande vik på Bohuskusten.

14 Sep

Många vinklar av en brygga – Ledande linjer

I helgen var jag i Långevik och dess badplats för att testa lite ideér jag hade om linjer i bilden. Jag har läst mängder om dessa ledande linjer som visar in dig i bilden, och ska jag vara ärlig så de gånger jag fått till dessa så har det varit mer av misstag. Men det är en regel som fungerar många gånger, så upp till bevis.

Brygga i sig är väl inte märkvärdig. Den har dock två fel vad jag kunde se. För det första så är den helt nybyggd. den gamla försvann i vinterstormen, så nu är allt trä sådär perfekt gul/grönt. Nästa problem är att alla plankor ligger tvärs över brygga, istället för i linje med den. Det var bättre för ett år sedan, för då var bryggan gammal och rutten och brädorna var riktig vackra.

Men oavsett hur bryggan ser ut så var det linjerna jag var ute efter, och vissa vinklar fungerar bättre än andra. En bildanalys av andra kanske hjälper mig för framtida fotograferande.

Lite mer detaljerad inspiration hittar man på nätet, bland annat från First Photo

Att fotografera ledande linjer. Bryggan vid Långevik. Bild 3

Att fotografera ledande linjer. Bryggan vid Långevik. Bild 2

Att fotografera ledande linjer. Bryggan vid Långevik. Bild 4

Att fotografera ledande linjer. Bryggan vid Långevik. Bild 5

Att fotografera ledande linjer. Bryggan vid Långevik. Bild 6

Att fotografera ledande linjer. Bryggan vid Långevik. Bild 1

11 Sep

Astrofoto. Att fånga vintergatan på bild

Nu under ett år så har jag fått kläm på det där som brukar heta astrofotografering. Det jag gillar med denna typ av fotografering är att det ställer en del krav på både utrustningen men även på en själv så man kan ställa in allt så det faktiskt blir en bild till slut. Inte för att skryta, men nu är jag så säker på inställningarna att jag mer eller mindre kan ställa upp kameran, pilla lite på inställningarna och sedan ta en bild och jag med nästan 100 procent vet vad jag kommer få fram.

För en månad sedan investerade jag i en ny optik till min kamera. Valet föll på en Samyang 12mm fisheye optik. (video via länken).

Varför valde jag denna glugg då? Främst berodde det på brännvidden på 12 mm. Man får med mycket. Att objektivet är helt manuellt spelar i mitt fall ingen större roll. Jag har kollat var fokuset är i dagsljus, plockat in bilderna i datorn för att dubbelkolla, och nu ändrar jag inte alls på fokuseringen. Bländaren är inte heller något problem att sköta manuellt, för den står alltid på största bländaren f/2.8

Ett problem med en fisheyeglugg är att den förvränger bilden kraftigt. Så i mitt fall så blir det till att köra bilden genom Photoshop en extra gång för att justera tunneleffekten i bilden. Det är inget problem, men det bör göras. Sedan fixas all annan redigering i Lightroom.

De sista kvällarna har det varit underbart väder för nattfotografering, och här är några bilder som jag tycker fungerar. Lite olika redigeringar gällande färgtemperaturen. En del går mot det lila hållet, medan andra är mer blå.

Vintergatan över Stångehuvuds fyrhus

Vintergatan över Stångehuvuds fyrhus

Vintergatan över Stångehuvuds fyrhus

 

 

10 Sep

Att fånga solnedgången fortsätter

 

I början av året lovade jag mig själv att försöka gå ut en gång i veckan och fånga solnedgången på bild. Utmaningen var att jag skulle bli säkrare framförallt på kompositionen i en bild, men även snabbt kunna se ut över havet och får en insikt at direkt känna vad för typ av bild jag skulle få fram om jag ställde upp kameran här och nu.

Nu är det dags att halvtidsrapportera och kan får väl säga att det gått sådär med min målsättning. Det har inte varit utflykter varje vecka, det är helt klar. Men det har blivit ganska många gånger jag sprungit på klipporna och jagat. Till min fördel kan jag dock nämna att alla de gånger jag har varit ute har mitt öga för kompositionen blivit bättre och bättre så övning ger faktiskt färdighet.

Vad har jag kvar då? Stora delar av sommaren har himlen varit molnfri på kvällarna eller så har det hällregnat. Inget av dessa båda väder gillar jag. jag vill ha lagom med moln som solen kan reflekteras i. Jag vill också ha en ganska kraftig vind, men den ska vara åt rätt håll, så jag slipper saltstänkta vågor på kameran.  Men man kan inte få allt på samma gång så här kommer några bilder jag plåtat den sista veckan.

Solen är en stjärna och här är beviset

 

Molnen lyses upp av en sol under horisonten. Stångehuvud, Lysekil

Bryggan i hamnen sträcker sig ut över havet.

 

30 Jul

Äntligen tillbaka på klipporna

Den här sommaren har varit tveksam gällande vädret, minst sagt. Jag hade en ambition om att göra sommaren till en högtid. Springa runt på klipporna och försöka fånga en perfekt solnedgång.  Men regnet faller ner mest hela tiden, och de få gånger som vädret var gynnsamt, så var jag bortrest eller hade annat för mig.

Nu fick jag chansen. Hela dagen regnade det, men framåt eftermiddagen slutade det och efter kollat regnmätaren, konstaterade jag att det kommit ytterligare 20 mm detta dygn. Men det regnade i alla fall inte just då och lite blå fläckar började synas mellan de grå molnen.

Så vid 19-tiden hade jag packat ihop det jag behövde. Kraftiga kängor på fötterna istället för löparskor och en bastant regnkappa kom med den med. Jag hade tur, för regnkappan behövdes inte användas, fast det var nära på ett par gånger.

Hur var nu ljuset denna kväll. Jag fick bra möjligheter att leka med långa slutartider. Tyvärr drog tunga moln in och den dramatiska himmel jag försökte få till blev mestadels väldigt grå. Lite dramatik fick jag till, men det blev kanske inte sådär som jag ville ha det. Platsen, Valboholmens yttersta spets, var däremot perfekt.  Bra scener, fina möjligheter att komponera en bild och faktiskt, ganska varmt, trots vädret.

Det blir till att försöka igen, med lite mindre moln på himmeln.

Molen på väg in med skitväder

En strimma av hopp att sommaren ska komma

Blå himmel över Lysekil

Kraftfulla moln sett från Valboholmen.

Badviken ligger övergiven

 

23 Jun

Att ladda batterierna

Rund om Lysekil finns de steniga stränderna. Än så har våren och sommaren varit ganska kall så klipporna är inte riktigt uppvärmda för att erbjuda den där riktigt sköna upplevelsen på kvällarna.

Här är min plats, där jag kan ladda mina batterier. Bara att sitta på en sten, och titta ut över havet och pilla lite med olika inställningar på kameran, fundera om man kanske får en bättre bild om man vrider den några grader. Man är alltså helt i sina egna tankar. Ibland glömmer man bort sig, och tänker på annat eller bara tittar på några vågor som sakta slår in mot stranden. Det här är frihet för mig.

I midsommarhelgen var jag ute en kväll. En lite jäklig klättring på höga berg och sönderbruna stenhällar behövdes för att hitta till den plats jag sett tidigare. Den väg jag trodde skulle fungera (den enkla alltså), visade sig inte vara så enkel, utan det blev till att ta till plan B och klättra, klättra och klättra igen, men till slut så, där var platsen.

Grästuvor på Valboholmen

Solnedgång på Bohuskusten, Lysekil

Solnedgång på Valboholmen

Blå himmel

Ner mot havet stupar klipporna brant

 

 

20 Jun

Folkfest

Under många år nu, har jag gått ner på stan på midsommardagen och tittat på en av de större raggarcruisingarna som finns i Sverige. Inte den största, men det är ändå tjockt med folk.  I fjol hade jag brännvin och fest som tema, och plåtade mycket folk som satt i och runt bilarna, alla mer eller mindre onyktra, ett annat år så plåtades bilarna, och i år hade jag ”folkfest” som tema.

Det där med att plåta alla bilar har jag nog tröttnat på, och det är så många andra som håller på med den delen.  Människorna bakom alla bilar ligger mig varmare om hjärtat, för det är alla människor som gör en folkfest till vad den är.

För folkfest är det verkligen när Lysekil öppnar sina portar och mängder med bilar åker in i stan. Vi som bor här vallfärdar ner till centrum för att under några korta timma njuta av en  stad som är hel full med folk, och alla bara går omkring och njuter.

Hur ser det då ut när 1000 tals människor trängs på gator och torg, det var det jag tänkte dokumentera. När Bohuslän visar upp sig på sin bästa sida, det som andra drömmer om att uppleva, ett kustparadis som bara finns på vykort och i glättiga broschyrer. Det är här jag bor.

Cruising i Lysekil 2015

Cruising i Lysekil 2015

Cruising i Lysekil 2015

Cruising i Lysekil 2015

Cruising i Lysekil 2015

Cruising i Lysekil 2015

Cruising i Lysekil 2015

17 Apr

Blöta skor och bländade ögon

Det är inte lätt att fullfölja mitt projekt ”Den perfekta solnedgången”, men jag kommer närmare för var gång jag går ut. Igår var jag ute på Valboholmen igen, och gick tvärs över ön med värkande ben som fått mycket stryk av de sista två veckorna träning.

På öns sydvästsida ligger fantastiskt mjuka klippor. De är slipade av inlandsisen och är sådär släta som man bara kan drömma om. Men strandlinjen är inte lika inbjudande för de som föredrar sandstränder i Medelhavet. Här är den mest sten och svarta snorhala hällar som möter havet. Och att de var hala fick jag bittert erfara.

På Bohuskusten finns det bara två typer av klippor. De vanliga som finns överallt på land och den svarta varianten. De är svarta på grund av att de är täckta med alger och står under vatten stora delar av året. Det är först vid lågvatten de syns och är åtkomliga.

Normalt är dessa svarta klippor inget problem, men råkar man gå på dem med blöta fötter eller skor så visar de sin värsta sida. de blir hala som såpa. Skridskobanor känns sandade jämfört med dessa jäkla hällar, du har inte en chans att stå still. Har du tur glider du bara sakta ner på fötterna, men har du otur flyger du omkull och ramlar ner i vattenbrynet, och där kommer nästa problem, nämligen havstulpanerna. Rakbladsvassa små monster som älskar att riva sönder fotsulor och ben.

Detta kanske var en skräckhistoria som du inte hört förut, och det är faktiskt som jag beskriver. Dock är problemen mindre än man kan tro, för alla barn från späd ålder lär sig från sina föräldrar att ”akta sig för de svara klipporna”. Och tro mig, det behövs bara en gång att de struntar i de goda råden, förrän de lärt sig den hårda vägen.

Nog om detta, och tillbaka till bilderna. Långa slutartider och solnedgångar, kan de bli bättre? Nu börjar jag få till både kompositionen och färgerna. Men än väntar jag på den perfekta himlen med rätt mängd moln som reflekterar solen sådär gult och orange som jag vill ha det. Så där står jag några timmar med blöta skor efter att halkat på just dessa svarta klippor, och bländad av den nedgående solen. Värre kan man ha det.

Så, jag har detta år på mig att hitta den perfekt solnedgången, och det börjar ta sig, och är är gårdagens skörd av det vackra Bohuslän kan erbjuda.

Långa slutartider gör något speciell med vattnet. valboholmen utanför Lysekil. Pär Ohlson Foto: Pär Ohlson. 2 minuters slutartid ger tryck i molnen och lugnar ner vattnet. Valboholmen, Lysekil Långa slutartider gör något speciell med vattnet. valboholmen utanför Lysekil. Pär Ohlson

 

03 Apr

Lightroom, en räddande ängel

Bild före editering i Lightrooma

Det är inte alltid man får till det direkt i kameran  när man är ute och fotograferar, och därför är jag en stor vän och användare av en mjukvara som heter Lightroom. Varför då kan man fråga sig?

Jag tar en massa bilder hela tiden. Att hålla ordning på dessa är mer eller mindre omöjligt, för många har säkert en skokartong full med gamla negativ som ligger i en garderob, och där kommer Lightroom in. Den har en katalogfunktion som tillåter mig att märka varje bild med t.ex vart bilden är tagen, vilka personer som är med på bilden och olika typer av kategorier. Alla dessa delar har jag på förhand bestämt hur de ska se ut, och jag följer min katalogisering ganska slaviskt. Naturligtvis läggs namn på personer och nya orter till kontinuerligt, men t.ex kategori som naturfoto, väder eller gatufoto, ändras aldrig. Så med mängder med kort kan jag met ett knapptryck få fram alla bilder som en specifik person är med på eller bilder tagna på en speciell plats. Fungerar perfekt.

Den andra funktionen är själva redigeringsbiten, det vill säga hur man tar hand om en bild som man tagit. Och där finns det massor att göra.

Många av mina bilder är lite speciella. de är kanske tagna med filter framför linsen. Detta ändrar många gånger hela bilden till kraftigt blå. Andra gånger är det rena motljusbilder som man plåtat, och där bränner solen igenom och hela förgrunden är mörk. I normala fall är detta mer eller mindre oundvikliga resultat, men Lightroom fixar detta, kanske inte enkelt, men efter lite jobb så kan man få fram fantastiska resultat.

Bilden ovan är den sista bilden jag tog under min utflykt i början av april 2015. Jag hade tagit massor av bilder, och var lite trött. Så denna bilden skulle egentligen aldrig funnits. Det som hände var att jag stod där ute på klipporna med en trådutlösare kopplad till kameran. Jag håll på med extremt långa slutartider, flera minuters exponering av solnedgången. Men denna sista bild struntade jag i. Jag stängde helt enkelt av kameran innan bilden var ”klar”

Detta innebar att den blev väldigt mörk, för att inte säga svart. Man kan se en sol, och kanske lite moln men inte mycket mer än så. Men när jag plockade upp bilden i Lightroom så var det något jag gillade, och sen när jag började dra i alla funktioner och spakar för att se vad jag kunde få ut av originalbilden, började det att hända saker. Det gick väldigt bra, en knivskarp bild på solen som ramlar ner i vattnet, underbara moln mot en extremt blå himmel, och förgrunden som är hav och lite öar, helt svart.

Slutsatsen är att aldrig slänga bilder, det kanske går att fixa till dem på ett eller annat sätt. Slutresultatet ser ut så här!

Bild efter editering i Lightrooma

 

 

 

 

 

02 Apr

Frostade glasögon

I min strävan att försöka förstå solnedgångar var det åter igen dags att bege sig ut på klipporna. Vädret hade meteorologerna lovat att det skulle bli bra, och de höll vad de lovade. Vad jag dock inte förutsett var att det blåste riktigt ordentligt ute på klipporna och det gick en ordentlig sjö, med vågor som slog in mot klipporna. Detta innebar ett större problem för mig.

När jag började ställa upp prylarna var jag ganska högt upp på klipporna och allt fungerade fint. Tig tillfället i akt och provade lite med olika slutartider, för när det går så höga vågor, så blir det alltid ganska roliga effekter. För att vara ärlig så fungerade inte 60 sekunders exponering alls denna kväll, men när jag ställde in kameran på 1-2 sekunder, då blev det ett riktigt drag i vågorna. Så där lärde jag mig ytterligare ett sätt att ta en bild på. Sen flyttade jag mig lite lägre er mot sjön och det var då problemen började.

Det första som hände var att det kom en massiv brottsjö, och sedan var lins, filter och till viss del kameran sjöblöt. Allt gick att rädda men den tid det tog att putsa bort allt saltvatten från prylarna var lite för lång. Jag borde förutsett att detta skulle kunna hända med tanke på hur blöta klipporna var där jag stod. Ytterligare en lärdom.

Det blev till att flytta sig igen, och jag hade letar rätt på en vik ca 100 meter bort. Massor av stenar och solen skulle gå ner rakt ut mot havet. Problemet var att nu hade vinden friskat i ordentligt och hur jag än gjorde så fick jag salta stänk på mina filter. Korta exponeringar fungerade bra, min jag som håller på med slutartider på över en minut hade problem, stora sådan.

Alla bilder var mer eller mindre prickiga när jag fick upp dem i datorn. Och denna prickighet förstärktes dramatiskt av att bilderna var tagna i motljus med den neråtgående solen som motiv. Visst, jag kunde tvätta bort en del i programmet, och en del av fläckarna behöll jag faktiskt, för de ser ganska vackra ut när de glänser runt solen.

1 sekunds slutartid ger vackra vågor. Bilden är tagen i Lysekil, utanför Galleberget

Galleberget Solnedgång i vresigt hav

Saltstänkt sol

 

28 Mar

Skithimmel på Valboholmen

Jag håller ju på att försöka ta lite bilder på solnedgångar, och jag vill ha moln, mycket moln. Det här med molnen gör att du får ett ordentligt drag i himlen när du fotograferar med extrema slutartider, vilket jag gillar.

Förra gången gick det ganska bra. Molnen fanns där och solen också. Ljuset spred sig mellan molnen och det blev en riktigt snygg effekt, och det borde gå att få till igen och med ännu mer effekt. Så idag gav jag mig ut/upp på Valboholmen igen, men det blev inte som jag tänkt mig.

Himlen mulnade på allt mer, och det som jag trodde skulle vara en lek med ljus och färger, blev ett enda grått töcken. Visst, jag fick till lite fart i himlen, men inte alls vad jag tänkte mig när jag planerade eftermiddagen.

Men skit samma, man har lärt sig något, och det var väl därför man gick iväg på en eftermiddagspromenad.

Valboholmen Valboholmen

26 Mar

Solnedgång i Bohuslän – Ett expriment

Det har varit lite dåligt med solnedgångar i vinter. De flesta kvällar har varit helt mulna om det inte regnat för fullt. Sedan kommer de dagar då solen faktiskt tittar fram, men då är det helt molnfritt och det är inte heller bra.

Jag försöker lära mig lite mer om hur hela konceptet med att fotografera solnedgångar. Så lite lagom moln ger en mycket vackrare effekt. När solen lyser både igenom molnen och belyser dem från sidan poppar de orangea och gula färgerna ut enorm mycket. Det jag försöker få till är att hitta en formel på vilka moln som ger vilka effekter. Hur slutartider ändrar bilden och så vidare.

Målet med hela övningen, och den kommer ta i alla fall hela detta år, är att man ska snabbt kunna bedöma, bara genom att titta ut över horisonten, hur bilden kommer bli när den är klar i datorn. Jag är inte där än på långa vägar, men i veckan var jag åter igen på Valboholmen och gjorde lite experiment. En del bilder blev väl inte så väldigt lyckade, medan andra blev riktig bra. Så nästa gång ska jag se om jag kan förutse resultatet. Spännande.

Solnedgång på Valboholmen

Solnedgång från den bohuslänska Valboholmen

Bilderna har lite olika färgskalor. Jag håller på att dra i alla reglage jag kan i mjukvaran på datorn, med lite olika resultat. Vissa bilder överdriver jag färgerna i, medan andra är jag mer återhållsam. Ytterligare andra justerar jag åt det mer klarblåa hållet på himlen, medan andra får en lite mer lila ton. Än en gång så är detta experimenterade ett försök att hitta en stil som är genomgående.

24 Mar

Panoramavy från Valboholmen

Jag stod ute på Valboholmen och väntade på att solen skulle gå ner lite mer när jag kom på att det var väldigt länge sedan jag provade att göra en panoramabild. Där stod man med klippor och hav runt omkring sig och en sol som höll på att sjunka under Stora Kornö. Så varför inte…

Stativet rättades till så det stod EXAKT rakt. Sen var det bara att trycka av. I och med att jag hade kraftfulla filter monterade på linsen så är varje bild exponerad i 1,5 minuter. Och den sammansatta bilden består av 9 st 22 megapixelbilder sammanslagna till en enda. Det blev en stor fil att hantera.

Klicka upp bilden så ni får den på helskärm, eller högerklicka på den och ladda hem den till er egna dator. där kan ni i lugn och ro leta efter detaljer. Bilden är stor, bara så du vet om det. Totala upplösningen är 6000×2025 pixlar och storleken är 4,3 mb. Totalt är vyn drygt 180 grader. Bilden är inte perfekt, men det ger i alla fall en liten inblick hur vi bor härute på kusten

Panoramabild från Valboholmen-1

22 Mar

Så blev man lärare också…

Fantastiskt hur livet kan vända. Helt plötsligt är man en professionell fotograf som andra har som inspirationskälla. Vem trodde det?

Igår kväll så hade jag bjudit in folk i Lysekil i allmänhet och fotoklubben i synnerhet att följa med på en fotovandring ut i mörkret. Längst ut på Stångehuvuds klippor skulle vi ta oss till och stjärnfotografering var uppdraget.

Truppen var kanske lite tunn. Fyra personer från klubben dök upp och de hade en lite blandad utrustning. Men det det fick se gjorde att de troligtvis glömde bort kameran och uppdraget. Stjärnhimlen var helt absurt vacker. Planeterna som Venus, Mars och Jupiter var lätta att både hitta och se, och vintergatan låg som ett vackert ljusband över himlavalvet.

Så att få vara en lärare i fotografering, som det ropas efter för att hjälpa till med inställningar, tekniska frågor och allt annat, var en fröjd. Underbart roligt att dela med sig av sitt stora intresse.

FoDet var ett jäkla spring på folk när Lysekils fotoklubb var ute på Stångehuvud, Lysekil för att fotografera stjärnor.

Guardian of the galaxy, typ

Vintergatan över Stångehuvuds fyrhus, Lysekil

 

%d bloggare gillar detta: