26 Maj

Moln över Valboholmen

Moln och oväder är ett av mina favoritmotiv, och ibland kommer de dagar då allt är perfekt. Visst, jag tvekade att åka iväg till Valboholmen denna dag. Vädret hemifrån var inte så som jag ville ha det, men när jag väl klättrat över ön och kommit ut på västsidans klipport fattade jag ganska snart att det var mer eller mindre perfekt.

Det blåste en del, men mest fantastiskt var att molnen på himlen hela tiden ändrade sig. På fem minuter så ändrades himlen från att vara gråmulen till uppsprucken och för att snabbt ändras tillbaka igen. Jag hade ett jäkla sjå att hitta vinklar och komposition innan molnen for iväg och ersattes med andra.

Men resultatet blev mycket varierat och lyckat.

Valbodalens småbåtshamn, inklämd mellan klipporna Brag i molnen ute på Valboholmen Små duniga bollar vajar för vinden ute på Valboholmen valboholmen bjuder på ett skådespel man sent ska glömma

13 Sep

Gråväder med ND filter

Det är alltid kul att gå ut på klipporna, 5 minuter från hemmet, och plåta lite. Oavsett vädret finns det alltid någon vik eller brygga att upptäcka och fundera på hur man ska kunna få till en komposition i bilden.

Idag var jag på ett par ställen jag varit förut, men nu var himlen mer eller mindre helt grå. Ingen sol att se någonstans, men de jämngrå molen hade lite skiftningar av både mörkare och ljusare partier. dessa tänkte jag kunde användas när jag monterade mina filter framför linsen. Ett tjockt ND10 Lee Big stopper, gör de möjlig att ta bilder med flera minuters slutartider, och på toppen av de ett tonat 0.9 ND filter som jämnar ut den lite ljusare himlen.

Och det blev inte helt fel. Jag fick dämpa färgerna lite, för verkligheten var väldigt svart-vit. Så här ser 5-6 minuters exponering ut vid bohuskusten.

Gråväder över en vik vid Rinkenäs

Gråväder över Långeviks bryggor

18 Jan

Ibland är man dum i huvudet!

Som sagt, ibland tänker man inte efter i sin strävan att göra något nytt. Och denna dag var verkligen en sådan.

Vinter på Stångehuvud, Lysekil

Dagen och framförallt natten innan så hade snön kommit i enorma mängder. Totalt hade vi runt 40 cm snö som lagt sig över hela Lysekil. Själv gillar jag väl snön som de flesta vuxna gör, tråkigt att skotta, men det är ju vinter. Idén jag fick i mitt huvud var att åka ut till Stångehuvud på lunchen och försöka ta lite bilder när hela naturreservatet badar i orörd snö. Normalt är det alltid massor av folk som springer omkring där, så snön blir alltid nedtrampad, och jag vill ha den där orörda känslan i de bilder jag tänkte ta.

Sagt och gjort, iväg bar det. Vandringen gick ner mot Munkevik och jag följde en lite stig som några personer hade trampat upp. Inga problem alls. När jag väl kom ner till sjön så var vyn exakt som jag ville ha, inga spår i snön, vacker och vitt. Perfekt. Korten togs och jag var nöjd. Men kanske, dök det upp i mitt huvud, att fortsätt promenaden upp till fyrhuset längst ute på klipporna. Det var där som jag borde fattat att det inte var den mest briljanta idén jag fått den sista tiden.

Det gick ett spår mot fyrhuset. En ensam vandrare hade varit före mig och han kunde sina stigar, det var helt klar. Men att följa dessa fotsteg in snön som bitvis blåst ihop i drivor var inte enkelt. På andra ställen var det betydligt mindre snö, men hela området är enbart röda släta klippor, och dessa blev bitvis inte helt enkla att klättra i för den is som ligger under snön gjorde allt otroligt halt. Så ibland halkade man ner från en klippa mer i en driva av meterhög nysnö. Ibland var man rädd att man skulle ramla ner i en ravin och så fortsatte hela vandringen. Behöver jag en nämna hur mycket snö jag hade i skorna och vilket skick strumpor och byxor var i? Troligtvis inte.

Men bilder blev det, och snön var orörd och skor, strumpor och byxor gick att torka.

%d bloggare gillar detta: