Var i helgen iväg en sväng i Norrköping med sonen, där han ska börja på universitetet. 5 år är det som gäller. Som tur är så ordnade sig boendet snabbt och enkelt. Han hade pluggat på ganska bra och området han ska bo i är ett gammalt lasarett, med stora grönområden, 5 minuters gångväg från campus.
Tyvärr var väl första intrycket blandat och man såg besvikelsen i hans ögon när han gick in i korridoren och öppnade sin lägenhet. Ganska sunkigt och ganska litet, bara 19 kvadratmeter. Nåväl, efter att tittat runt lite, och sett vad man kan göra tog vi tag i saken och köpte en roller och pensel samt lite vit färg och började måla.
Efter att varit i lägenheten i 5 timmar, sett den gå från sliten till nymålad, så börjar det kännas bättre. En plats för lite skrivbord och hyllor hittades, så i veckan blir det att såga hyllplan för att trixa in allt mellan värmerör och skåpstommar, men det kommer nog bli ganska bra. Badrum och toalett var i bra kondition, men man sakna kanske en lite större frys, för det som finns nu är bara ett minimalt frysfack. Likaså hade en ugn varit praktiskt i lägenheten. Det finns lite större maskiner i ett allrum som alla hyresgäster har tillgång till, men när vi tittade in där såg det ut som ett slagfält.
Klart, det känns även i hjärtat på redaktör´n när den äldsta sonen ska flytta hemifrån. Man vill såväl, och är faktiskt ganska ledsen ibland. Men det är inte första gången ett barn flyger ut från det rygga boet som de växt upp i.
Foto: Hanna Ohlson
