Prylgubben har nu uppgraderat kameraväskan lite och i den har det tillkommit ett litet objektiv jag funderat på ganska länge nu. Objektivet jag pratar om är ett Samyang 24mm f/1.4 ED AS UMC for Canon EF. Jag har testat det lite nu och börjar komma fram till vad som är svårigheterna med objektivet, och det finns faktiskt en hel del att tänka på, för detta objektiv är helt manuellt både i fokus och bländare.
Jag vill bara nämna att allt jag pratar om nu baserar sig på att kameran är monterad på stativ. Ingen handhållen fotografering alltså.
Bilden ovan är tagen med just detta objektiv, Samyang 24mm monterad på en Canon 5D mk III. Och som ni ser så är det solnedgången jag försöker plåta, och resultatet blir bra, mycket bra. Objektivet kör på bländare 16 och när jag går igenom rawbilderna så är skärpan otroligt bra. Dock kan man se flares och det är inte så konstigt för bilden är tagen direkt mot solen och små, små vatten och saltdroppar har fastnat på filtret framför objektivet.
I och med att det är en manuell fokuserad glugg så använder jag mig av Liveview och riktar kameran på förgrunden och förstorar upp bilden 10 gånger. Fokusringen är ganska enkel att använda och går mjukt och fint, så det är absolut inga problem att få fokusen att sitta perfekt. Bilden ovan är tagna med bländare i f/16 och jag använder att kraftigt stativ och stativhuvud från Manfrotto och kör även med en trådutlösare. Gång efter gång ger objektivet fantastiska bilder, med minimal distorsion, och skärman är fantastisk, även längst ute i hörnen.
Nu till det som jag från början var inne på, det vill säga natt eller astrofotografering med objektivet. Jag har gjort en hel del astrofotografering genom åren nu och då använt framförallt ett Canon 16-36 f/2.8 med även ett Samyang 12mm fisheye f/2,8. Dessa objektiv har levererat fantastiska bilder, även om skärpan inte är helt perfekt på Canonobjektivet när bländaren är som störst.
Tyvärr måste jag säga har vädret vid Bohuskusten inte varit det perfekta. Regn och tjocka moln mest hela tiden, men för ett par dagar sedan, dagen innan Persiderna meteoritregn skulle slå till med full kraft lättade molnen lite i alla fall så jag testade vad gluggen gick för.
Jag hade två mål med testet. Dels skulle jag försöka förstå hur objektivet fungerade i mörker. Hur ställer man in fokus, hur skarpt är det, går det att använda på med bländare f/1.4? Nästa test var att försöka få stjärnhimlen större genom att fotografera ett panorama.
Vi börjar med inställningarna. Tips jag fått var att använda Liveview för att ställa in skärpan. Detta var lättare sagt än gjort faktiskt. Jag ställde bländaren på 1.4, zoomade in med Liveview till 10 gångers förstoring och försökte leta rätt på stjärnor att fokusera på. Det gick inte alls. Jag fick istället använda ljusen från en liten hamn och testade även att använda månen, och detta gick bättre.
Ett problem jag så direkt var att vid användning av bländare 1.4 vid Liveview, så blev resultatet ganska suddigt. Minskade jag bländare till 2.0 eller ännu bättre till 2.8 så blev skärmen riktigt skarp och fin, men då förlorade jag mycket ljus istället så det blev ännu svårare att fokusera. Om denna enorma försämring av skärpa vid f/1.4 slår igenom även på bilderna vet jag inte riktigt än, det får fler tester utvisa, men förändringen var slående.
Slutsatsen är alltså att det går fint att fokusera, men det är inte helt lätt, och det kommer nog bli ännu svårare att få till det om ingen måne finns eller andra ljuspunkter långt borta.
En annan sak jag var tvungen att göra var att se om skärpan var bra på den färdiga bilden. Det var det inte alls på de första bilderna. De såg helt bedrövliga ut, och för att se hur de såg ut zoomade jag in bilderna på kamerans skärm 10 gånger. Det är ett riktigt bra sätt att se efter om allt är som det ska vara. Så det var att göra om och göra rätt. Det är extremt små justeringar som behövs, och det måste göras. För vem vill komma hem med suddiga bilder?
24mm brännvidd är ganska vidvinkligt, men jämfört med 16-35 och ännu mer 12mm så tror jag att det behövs fler bilder som sätts ihop till en panoramabild att få till en riktigt fin vy men både förgrund och stjärnhimmel. Och är är det första försöket…
Bilden är en panorama bestående av 5 bilder med ca 50% överlappning. Lightroom gjorde ett fantastiskt jobb att ficka ihop helheten. Insättningarna är ISO 1000, 15 sekunder slutartid och en bländare på f/2.0. Ljuset vid horisonten är månen som håller på att gå ner, inte solen om ni trodde det.
Jag ställde in stativet så det var spikrakt mot marken. Sen flyttade jag bara stativhuvudet från vänster till höger lite åt gången och tog en bild i taget. Detta är extremt enkelt att göra, och även om man bommar lite med hur stativet är inställt, kommer Lightroom eller Photoshop fixa det fint.
Jag tog en andra serie, med lite mindre överlappning och då bara två bilder. Och det blev bra det med, och som en liten extra bonus fick jag med ett stjärnfall också på ena bilden.
Det sista testet var och se hur kamera, objektiv och mjukvara skulle kunna hantera extrema panoramor. Jag ville ha två rader med bilder, fem bilder som visar himlen, och fem som visar förgrunden. Skulle mjukvara kunna sy ihop detta också? Inga problem alls. Visst, bildfilen blev enorm, men det var inga problem att utföra plåtningen på klipporna. Än en gång var stativet helt plant. Jag tog först en serie med 5 bilder helt vågrätt. Sen vinklade jag upp kameran ordentligt och tog en serie av 5 bilder till.
Resultatet blev en riktigt stor fil, men den är inget jag egentligen skulle vilja visa upp. Månen bländar allt och mycket är utbränt i bilden. Jag gjorde inte något speciellt bra jobb, framförallt i nedre vänstra hörnet (bild 1) jämfört med bild 10 (övre vänstra hörnet). Men det ger ändå en liten fingervisning om vad som går att göra.
