Ibland kommer även jag med på kort. Inte ofta ni kan få se hur jag ser ut, men ibland kommer det godbitar på bloggen. Håll till godo, för det kommer dröja innan tillfället kommer igen. Här är det bilder från New York.
I början av året lovade jag mig själv att försöka gå ut en gång i veckan och fånga solnedgången på bild. Utmaningen var att jag skulle bli säkrare framförallt på kompositionen i en bild, men även snabbt kunna se ut över havet och får en insikt at direkt känna vad för typ av bild jag skulle få fram om jag ställde upp kameran här och nu.
Nu är det dags att halvtidsrapportera och kan får väl säga att det gått sådär med min målsättning. Det har inte varit utflykter varje vecka, det är helt klar. Men det har blivit ganska många gånger jag sprungit på klipporna och jagat. Till min fördel kan jag dock nämna att alla de gånger jag har varit ute har mitt öga för kompositionen blivit bättre och bättre så övning ger faktiskt färdighet.
Vad har jag kvar då? Stora delar av sommaren har himlen varit molnfri på kvällarna eller så har det hällregnat. Inget av dessa båda väder gillar jag. jag vill ha lagom med moln som solen kan reflekteras i. Jag vill också ha en ganska kraftig vind, men den ska vara åt rätt håll, så jag slipper saltstänkta vågor på kameran. Men man kan inte få allt på samma gång så här kommer några bilder jag plåtat den sista veckan.
Det var sista chansen att fotografera stjärnhimlen enligt alla experter. Nu kommer solen inte gå så långt under horisonten längre, och natthimlen kommer bli ljusare och ljusare för var dag som går, och detta kommer blända ut alla möjligheter att se stjärnor klart och tydligt. Detta är synd, för när sommaren kommer, så har vintergatan rest sig som högst över horisonten , och det går inte att se den alls.
Den bästa tiden att fotografera stjärnhimlen och vintergatan är precis när det fortfarande är astronomisk natt, det vill säga att solen når under 18 grader under horisonten. Då kommer solen inte påverka natthimlen, utan det är helt mörkt. Dessa tillfällen inträffar i slutet av april och i slutet av augusti varje år. Och då är maximalt av vintergatan synlig.
Man kanske tro att december/januari vore den bästa tiden, för då är det verkligen mörkt ute, och det är väl så till viss del, men då har vintergatan sjunkit under horisonten så den syns väldigt lite. Så om ni vill fotografera vintergatan, nästa tillfälle är i slutet av augusti eller början av september.
Denna bild är faktiskt en panoramabild hopsydd av 5 olika bilder. Vyn sträcker sig ca 18 grader och det ljus man ser mer vid horisonten kommer från Kungshamn och Smögen.
Det är inte lätt att fullfölja mitt projekt ”Den perfekta solnedgången”, men jag kommer närmare för var gång jag går ut. Igår var jag ute på Valboholmen igen, och gick tvärs över ön med värkande ben som fått mycket stryk av de sista två veckorna träning.
På öns sydvästsida ligger fantastiskt mjuka klippor. De är slipade av inlandsisen och är sådär släta som man bara kan drömma om. Men strandlinjen är inte lika inbjudande för de som föredrar sandstränder i Medelhavet. Här är den mest sten och svarta snorhala hällar som möter havet. Och att de var hala fick jag bittert erfara.
På Bohuskusten finns det bara två typer av klippor. De vanliga som finns överallt på land och den svarta varianten. De är svarta på grund av att de är täckta med alger och står under vatten stora delar av året. Det är först vid lågvatten de syns och är åtkomliga.
Normalt är dessa svarta klippor inget problem, men råkar man gå på dem med blöta fötter eller skor så visar de sin värsta sida. de blir hala som såpa. Skridskobanor känns sandade jämfört med dessa jäkla hällar, du har inte en chans att stå still. Har du tur glider du bara sakta ner på fötterna, men har du otur flyger du omkull och ramlar ner i vattenbrynet, och där kommer nästa problem, nämligen havstulpanerna. Rakbladsvassa små monster som älskar att riva sönder fotsulor och ben.
Detta kanske var en skräckhistoria som du inte hört förut, och det är faktiskt som jag beskriver. Dock är problemen mindre än man kan tro, för alla barn från späd ålder lär sig från sina föräldrar att ”akta sig för de svara klipporna”. Och tro mig, det behövs bara en gång att de struntar i de goda råden, förrän de lärt sig den hårda vägen.
Nog om detta, och tillbaka till bilderna. Långa slutartider och solnedgångar, kan de bli bättre? Nu börjar jag få till både kompositionen och färgerna. Men än väntar jag på den perfekta himlen med rätt mängd moln som reflekterar solen sådär gult och orange som jag vill ha det. Så där står jag några timmar med blöta skor efter att halkat på just dessa svarta klippor, och bländad av den nedgående solen. Värre kan man ha det.
Så, jag har detta år på mig att hitta den perfekt solnedgången, och det börjar ta sig, och är är gårdagens skörd av det vackra Bohuslän kan erbjuda.
På min systersajt, http://parohlson.se håller jag bland annat på med att marknadsföra mina olika bilder. Bilderna som går att ta runt Lysekil är fantastiska, och jag har nu fått ihop ett så stort sortiment att jag kör detta lite mer kommersiellt.
Här är ett par bilder som kom från tryckeriet idag. vackra eller hur?
Vill du ha en egen, gå in på min andra hemsida, parohlson.se, och se vad jag har för motiv. Eller, kan du titta in på min egna Facebooksida, där jag regelbundet lägger upp bilder.
Det är inte alltid man får till det direkt i kameran när man är ute och fotograferar, och därför är jag en stor vän och användare av en mjukvara som heter Lightroom. Varför då kan man fråga sig?
Jag tar en massa bilder hela tiden. Att hålla ordning på dessa är mer eller mindre omöjligt, för många har säkert en skokartong full med gamla negativ som ligger i en garderob, och där kommer Lightroom in. Den har en katalogfunktion som tillåter mig att märka varje bild med t.ex vart bilden är tagen, vilka personer som är med på bilden och olika typer av kategorier. Alla dessa delar har jag på förhand bestämt hur de ska se ut, och jag följer min katalogisering ganska slaviskt. Naturligtvis läggs namn på personer och nya orter till kontinuerligt, men t.ex kategori som naturfoto, väder eller gatufoto, ändras aldrig. Så med mängder med kort kan jag met ett knapptryck få fram alla bilder som en specifik person är med på eller bilder tagna på en speciell plats. Fungerar perfekt.
Den andra funktionen är själva redigeringsbiten, det vill säga hur man tar hand om en bild som man tagit. Och där finns det massor att göra.
Många av mina bilder är lite speciella. de är kanske tagna med filter framför linsen. Detta ändrar många gånger hela bilden till kraftigt blå. Andra gånger är det rena motljusbilder som man plåtat, och där bränner solen igenom och hela förgrunden är mörk. I normala fall är detta mer eller mindre oundvikliga resultat, men Lightroom fixar detta, kanske inte enkelt, men efter lite jobb så kan man få fram fantastiska resultat.
Bilden ovan är den sista bilden jag tog under min utflykt i början av april 2015. Jag hade tagit massor av bilder, och var lite trött. Så denna bilden skulle egentligen aldrig funnits. Det som hände var att jag stod där ute på klipporna med en trådutlösare kopplad till kameran. Jag håll på med extremt långa slutartider, flera minuters exponering av solnedgången. Men denna sista bild struntade jag i. Jag stängde helt enkelt av kameran innan bilden var ”klar”
Detta innebar att den blev väldigt mörk, för att inte säga svart. Man kan se en sol, och kanske lite moln men inte mycket mer än så. Men när jag plockade upp bilden i Lightroom så var det något jag gillade, och sen när jag började dra i alla funktioner och spakar för att se vad jag kunde få ut av originalbilden, började det att hända saker. Det gick väldigt bra, en knivskarp bild på solen som ramlar ner i vattnet, underbara moln mot en extremt blå himmel, och förgrunden som är hav och lite öar, helt svart.
Slutsatsen är att aldrig slänga bilder, det kanske går att fixa till dem på ett eller annat sätt. Slutresultatet ser ut så här!
Då har jag tagit nästa steg in mitt fotograferande. Skattmasen har kontaktats och ekonomiska frågor retts ut. Jag har skapat en egen sida på Facebook och sjösatt en helt ny kommersiell hemsida. Allt detta har till syfte att sprida mina bilder till en större grupp av människor som förhoppningsvis är intresserade av mina bilder och den kunskap jag besitter inom foto och redigering av bilder.
Ni behöver dock inte vara oroliga om att bloggen kommer försvinna. Bloggen kommer fortfarande vara min plattform för mina personliga funderingar och inlägg, ihop med Facebook .
Så ta en sväng förbi och se vad jag håller på med.
Det har varit lite dåligt med solnedgångar i vinter. De flesta kvällar har varit helt mulna om det inte regnat för fullt. Sedan kommer de dagar då solen faktiskt tittar fram, men då är det helt molnfritt och det är inte heller bra.
Jag försöker lära mig lite mer om hur hela konceptet med att fotografera solnedgångar. Så lite lagom moln ger en mycket vackrare effekt. När solen lyser både igenom molnen och belyser dem från sidan poppar de orangea och gula färgerna ut enorm mycket. Det jag försöker få till är att hitta en formel på vilka moln som ger vilka effekter. Hur slutartider ändrar bilden och så vidare.
Målet med hela övningen, och den kommer ta i alla fall hela detta år, är att man ska snabbt kunna bedöma, bara genom att titta ut över horisonten, hur bilden kommer bli när den är klar i datorn. Jag är inte där än på långa vägar, men i veckan var jag åter igen på Valboholmen och gjorde lite experiment. En del bilder blev väl inte så väldigt lyckade, medan andra blev riktig bra. Så nästa gång ska jag se om jag kan förutse resultatet. Spännande.
Bilderna har lite olika färgskalor. Jag håller på att dra i alla reglage jag kan i mjukvaran på datorn, med lite olika resultat. Vissa bilder överdriver jag färgerna i, medan andra är jag mer återhållsam. Ytterligare andra justerar jag åt det mer klarblåa hållet på himlen, medan andra får en lite mer lila ton. Än en gång så är detta experimenterade ett försök att hitta en stil som är genomgående.
