03 Jul

Jag fick ett mail…

Jag fick ett mail idag från min lilla vän i appdjungeln. Visserligen är det helt och hållet automatgenererat, men ändå som en lite uppmuntran fungerade det verkligen bra.

You've logged 1,000 kilometers with Runkeeper

Som jag sagt i tidigare inlägg så har bloggen legat nere nu under våren och jag har fokuserat på annat. Detta ”annat” är att jag går och går och går. Kilometer efter kilometer för att få min allt för stora kropp att minska lite i storlek. Och detta med att gå promenader är något jag faktiskt gillar att göra.

Nu ska vi väl i sanningens namn säga att det inte varit helt enkelt. För när jag startade projektet som ett litet nyårslöfte för ca 6 månader sedan gick det trögt. Den första kilometern var tuff och den första backen uppför vill jag helst glömma bort, men med tanke på hur mycket blod det smakade i munnen och hur när en total kollaps jag var, så är det svårt. Den minnesbilden kommer vara kvar länge än

Men envis som man är, så följde den ena promenaden efter den andra. Sträckorna jag gick blev lite längre vecka för vecka och den där backen som nästan dödat mig den första gången såg inte lika farlig ut längre. Så nu är man här, sex månader senare och har faktiskt fixat 1000 km i gummiskor.

You've logged 1,000 kilometers! on RunkeeperSå här är en skärmdump från mitt lilla favoritprogram Runkeeper. Som nu alla vet så loggar programmet via GPS på telefonen hur långt jag går, hur fort det går och samlar massa andra data om rutter o.s.v. Detta använder jag som en motivatör, och det ger mig möjligheten att mentalt säga till mig själv att nästa vecka ska jag slå denna veckas promenader, denna månad ska jag nå…

Så enligt grafiken, är det en ganska tydlig kurva som pekar uppåt. Så någon stans runt 300 km per månad är nog max vad jag orkar med. Jag orkar nog med mer rent fysiskt, men tidsåtgången börjar göra sig påmind, och med runt 40-50 timmar promenerande varje månad börjar gränsen nås med vad man kan lägga ner i tid och ändå få allt annat i livet att fungera.

Sommarmånaderna är ju perfekta att gå i och redan i februari köpte jag mig ett par fjädrande stavar för att även jobba med överkroppen. Min Bungypump stavar är extrem effektiva. Man känner hur nedre delen av ryggen, axlar och armar verkligen får sig en ordentlig omgång. Så mer eller mindre varje promenad jag gör är dessa med som sällskap. Men vad gör man nu när sommaren är över?

Ja, det är ju juli nu och sommaren har knappt startat, men tiden går fort. Sen, när det börjar att bli kallare, mörkare och regnet faller, så funderar jag på att krypa inomhus och faktiskt köpa ett gymkort. Har aldrig varit på ett gym i hela mitt liv, men med lite professionell hjälp några gånger kanske man kan får ryggen och axlarna att bli starkare. Men det är först i september eller oktober detta kommer att ske.

Så, håll ut. Bloggen kommer ta fart igen, troligtvis lite mer under sommaren, för att falla i dvala igen under hösten. Men efter årsskiftet när detta projekt är klar, då blir det en nytändning framför datorn igen

 

20 Mar

Stiltje på bloggen

Det är inte lätt att vara ambitiös när det gäller bloggandet. Och nu har jag rasat ner i ett riktigt djupt hål beträffande inspiration. Som försvar, och kanske förklaring, har jag haft en hel del annat att sysselsätta mig med. Så här kommer en liten kort förklaring vad som hänt.

Först av allt så har jag beslutat att lägga en hel del tid på mig själv. Detta innebär att jag har tagit mig friheten att börjat motionera en del. Med nyinköpta fjädrande gåstavar (Bungupump) har jag satt upp målet att jag ska gå ner några kilo i vikt samt att förbättra konditionen, och tro mig, träningsvärken gör riktigt ont efter en dryg timmer med stavar i uppförsbackar. Så, under ett års tid ska jag köra så hårt jag kan, och efter det så blir det till att utvärdera vad som är bra och vad som inte riktigt fungerar. Men resultat har jag redan sett.

Sen försöker min fru fixa till sig själv. Med en ordentlig operation i ena benet ska hon försöka få ordning på sina krånglande knän. Nu har drygt 5 veckor gått sedan hon kom hem, och hon har inte haft det lätt denna tid. Med en mer eller mindre permanent placering i en soffa, och en rullstol som tillåter henna att sporadiskt komma ut så har även detta påverkat bloggande negativt och fotograferandet är idag helt obefintligt. Inte för att det är hennes fel på något sätt, men jag har helt enkelt inte någon större lust att sätta mig vid datorn och börja skriva eller redigera bilder.

Just fotograferandet är jag själv lite besviken över att det fått stå tillbaka så mycket det faktiskt gjort. För jag hade en plan, som Sickan sade, att faktiskt ta med mig kameran när jag är ute och motionerar och leta bilder och motiv. Men min egna envishet och tävlingsinstinkt gör detta mer eller mindre omöjligt.

Jag använder en app på telefonen som heter Runkeeper. Detta lilla roliga program tillåter mig att logga den tid jag är ute och går och får då en genomsnittlig kilometertid som mäts via GPS. Det är en av de bästa funktionerna som finns, för då kan jag pressa mig själv till max och hela tiden försöka förbättra mig. Men när det gäller fotograferandet, är detta den absolut sämsta funktionen i programmet.  Ska jag då stanna och ta kort på isberg eller frysande katter, vilket det varit gott om denna långa vinter, så går medelhastigheten ner, och då kommer alltså inte kameran med på ryggen.

Men lite senare i vår ska jag ändra mitt schema, och ta lite långsamma träningspass ut i naturen, och inte fokusera på tiden så mycket. och då kommer kameran med, det kan jag nog nästan lova.

 

%d bloggare gillar detta: