husdjur – kaprifolblogg.se

Saknaden är enorm…

Det är aldrig lätt att mista någon man verkligen håller av.

Jag tänkte berätta en lite historia för er om en av mina bästa vänner som gick bort denna vinter.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Lek med mig. NU!

En vår, eller om det var sommar, kommer inte riktigt ihåg det, kom Bosse hem till oss en eftermiddag. Han var inte stor då, men han hade karaktär ändå. Baksidan, med trall och uterum var platsen det hela skedde på. Barnen hemma ropade att det var en lite katt som gick in i uterummet och bara var gullig. Visst, katten var gullig, inte tal om något annat, men det var en okänd kattunge, och den hade halsband, så den tillhörde definitivt till någon annan familj.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Första mötena.

Dagarna kom och gick och den där lilla katten kom ofta till oss och hälsade på den sommaren. Så ofta faktiskt att vi faktiskt köpte en liten ask med kattgodis åt honom, som han i ärlighetens namn inte tyckte speciellt mycket om. Hösten kom och den lilla kattungen började växa till sig och när mörkret kom så kon katten allt mera sällsynt.

Ni vet hur det är i november, kallt, grått med regn och snö i luften, och blåser smådjävlar, då dyker den lilla katten upp igen. Denna gång var det inte en kattunge som kom till oss utan en stor lurvig varelse. Ha stod denna gång på framsidan, men vi hade gemensamt bestämt att vi inte skulle släppa in honom i huset, och på den vägen blev det.

Denna höst kommer katten oftare till framsidan, och när grabben och jag tittar ut genom köksfönstret en kväll sitter Bosse där på staketet och tittar varmt in mot oss i värm en och vill komma in.

Gubben i huset, alltså jag själv är tuff som bara en riktigt grinig gubbe kan vara, och säger att katten har ett eget hem att gå till, och han inte ska komma in hos oss. Punkt slut. Jovisst, grabben accepterar detta, men både han och jag har en klump i bröstet när vi drar igen persiennerna i fönstren och lämnar katten därute i hällregnet. Jag var inte populär, det kan jag lova.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Godispinnar fick han aldrig nog av

Så där fortsätter det under en tid. Katten sitter utanför köksfönstret och väntar på att komma in flera kvällar i veckan. Men det upphör plötsligt och vi undrar faktiskt lite vart katten tagit vägen. Det går några månader så sitter han där igen, mer eländig än någonsin tidigare. Frugan går ut och kollar till katten och ser att den är skadad i ena höften. Ett rejält köttsår som den fått efter ett hundbett (fick reda på detta betydligt senare). Nu, till slut tas katten in i huset. Katten, febrig och dan, låter sig tas hand om mer eller mindre apatiskt, och hela familjen är ganska upprörd över hur man kan lämna en katt i detta tillstånd. Katten läggs i en stol, och somnar, och vi är faktiskt väldigt oroliga under en veckas tid att han inte kommer klara detta.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Hans favoritställe på jorden. Stolen i hannas rum

Nu gick allt bra, och katten var inne för gott i vårt hus. Varje dag gick han ut på sina äventyr, men likt en klocka stod han utanför fönstren och ville in och han fick mat, och vi släppte in honom och började sakta men säkert hitta bland all kattmat i lokala affären.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. Sitta med vid bordet var en självklarhet. Här serveras rökt skinka, men favoriten var nog färska handskalade räkor. Mums!

Detta var början på en kärlekssaga mellan familjen och katten Bosse. Han flyttade helt sonika in till oss, och vi, som aldrig skulle ha en katt, blev helt plötsligt inte bara kattskötare, utan fick en helt ny familjemedlem. Många kvällar stod vi och undrade vart katten var någonstans när vi skulle gå och lägga oss. Många gånger gick vi och la oss och somnade. Men alla kvällar så hördes det ett krafsande på övervåningens balkongdörr, och där stod Bosse och vill in för att äta och sova. Rutinerna var så perfekta så om det var släkt på nedervåningen så gick upp på balkongen och tog balkongdörren istället.

Bosse, aka Bossen, Chefen, Bubben. På jakt efter småfåglar som han aldrig lyckades fånga

Åren gick och Bosse var alltid med. Han fick sina räkor och sitt torrfoder, med i julas blev han dålig. Han fick svårt att andas och började hosta ordentligt. Det liknade krampanfall. Alla var oroliga för hans hälsa, men det gick en dag eller två och symtomen slutade. Men det var ändå inte Bosse på riktigt.

Här är sista bilden jag fick av Bosse, hos veterinären och en undersökning. Två dagar senare finns han inte längre

Vår kära katt var sjuk, det märktes. Den livliga katten orkade inget längre. Han kom ner som vanligt, men glöden hade försvunnit. Han blev lite slöare för var månad som gick tills han fick ett nytt anfall där han inte fick luft. Den här gången blev det betydligt värre, och när vi gick och la oss för natten, undrade vi alla om vi skulle hitta en katt som somnat in för gott nästa morgon.

Katten klarade sig, men nu bestämde vi oss att vi får åka till veterinären och dubbelkolla allt. Han klarade testerna men rekommenderades att åka iväg till Dingle och röntga honom och det gjordes ett par dagar senare. Tyvärr var denna undersökning en katastrof.

Jag själv var på ett jobb i Göteborg. Bullrigt och dant var det så jag hade hörselkåpor på mig. När jag tittade på telefonen hade jag mängder med missade samtal från frugan som var på veterinären, och med en klump i halsen ringde jag upp henne. En helt förkrossad fru förklarade att ena lungan är full med tumörer och att det inte fanns något att göra. Så den eftermiddagen tog allt slut.

Min resa hem från Göteborg var fruktansvärd. Men det var enkelt för mig, jämfört med frugans och dotterns eftermiddag, där de fick ta ett beslut om att låta vår älskade Bosse somna in för gott.

Ett par veckor senare åker jag till Dingle för att hämta tillbaka stoftet av vår Bosse. Nu ligger han begravd på sin favoritplats, inte under en korkek, utan under ett stort kastanjeträd. Där håller han uppsikt över grannskapets alla andra katter och lurar på småfåglarna som han aldrig lyckades att fånga.

Vila i frid Bosse!